Jag har bett en blandad grupp människor – svenskar, nysvenskar, icke-svenskar och allt däremellan, att ge mig sin syn på vad ”svenskhet” är för dem. Först ut i den här lilla serien är frilansjournalisten, författaren, Sommar-prataren 2004, bloggaren samt assyriern och svensken (inte svenskassyriern eller assyriersvensken) Nuri Kino.
För mig är svenskhet maten, skogen och ödmjukheten. Det är också misunnsamheten, konflikträdslan och hyckleriet. För att inte tala om ensamheten och ålderssegregationen. Bland det mer negativa är fundamentalismen; tyvärr tenderar många människor att tänka i en bana och där stannar det. Socialdemokrater, självklart inte alla, kan inte förmå sig att tycka att en moderat kan ha rätt i något, och tvärtom. Livet och världen ses i svart eller vitt, trots att det, som du själv brukar skriva och säga, är både svart och vitt.
Men den svenska naturen, den svenska maten och den svenska ödmjukheten inför omvärlden väger över. Jag älskar svensk husmankost, svenska bullar, svenska bakelser, lingondryck, lättöl, sill, potatis … Jag har just varit ute och gått i skogen, en halvtimme efter att det regnat. Vilken upplevelse! Fräscht. Uppfriskande. Lite grönt. Ljuvligt.
Och så ödmjukheten, ett statsråd i vårt land behåller, nästan alltid, en ödmjukhet inför sin roll. I hur många andra länder går ministrar fritt på gator och torg? Många journalistkollegor till mig från andra delar av världen tror mig inte när jag säger att man till och med kallar justitieministern vid namn när man intervjuar henne.
Om jag är utomlands och det är luciadagen eller midsommarafton längtar jag verkligen hem. Fast jag i Sverige inte ens behöver fira nämnvärt, men i andra länder kommer känslan. I fjol blev jag närmast irriterad över att det var Sveriges nationaldag och jag inte blev inbjuden till den svenska ambassaden i det land jag då arbetade i.
Semmeldagen! Våffeldagen!
Tyvärr genomsyras Sverige av konflikträdsla som leder till hyckleri som i sin tur leder till ensamhet och ledsenhet. Det bottnar i en syn på svensken som övermänniska, den svenska kulturen som norm. Det blir en omedveten fundamentalism som är farlig för individen men också för kollektivet.
Sedan har vi just det här med kollektivism. Jag är för det. Man kan utvecklar individuellt och samtidigt behålla närheten till sin familj, släkt, församling och annan grupp. Vad vinner man på att utvecklas och lyckas som individ om man inte har någon/några att dela det med?
Förutom köttbullar, som jag också gillar mycket, är vi kända för vårt smörgåsbord. Jag ser det framför mig samtidigt som jag skriver. Två andra grejer som är svenskhet är vackra blonda tjejer. Och avundsjuka. Att man avundas andra som det går bättre för finns i alla kulturer, men i Sverige överväger tyvärr ofta missunnsamheten: om inte jag har ska ingen annan ha. Det är sjukt och farligt.
Jag är övertygad om att Sverige och vi som lever här oavsett ursprung också skulle må bättre och få ett mer harmoniserat samhälle om vi lade mer positiv vikt vid svenskheten. Jag är både svensk, eller åtminstone har en stor del av svenskheten i mig, och assyrier (som också kallas syrianer och kaldéer). Visst, en del av svenskheten innefattar viss främlingsfientlighet. Emellanåt kan den nästan få mig att bli tokig, men jag tänker inte låta några tokstollar ta ifrån mig längtan efter isterband och stuvad potatis.
Dessutom hejar jag självklart på Sverige i VM och OS – för det mesta i alla fall.
Nuri Kino
© Denna blogg. Vid citat, ange källan.