Det är fullständigt obegripligt hur människor kan fortsätta att lura och intala sig själva att det är okej att lämna sina mycket små barn att tas om hand och uppfostras utanför hemmet, av främmande människor. I princip sedan Alva Myrdals tid har svenskarna matats med påståenden om att det är bra för barnen att lämnas utan föräldrarna till institutioner som barnkrubbor/daghem, att de behöver andra barn för att bli fungerande sociala varelser, att det faktiskt är utvecklande och nyttigt för små barn att lämnas bort 40 timmar i veckan eller längre så att de bara får se sina föräldrar några trötta morgon- och kvällstimmar per dag. Många, alltför många, har gått på detta och försvarar med kraft – men kanske ändå med en klump i magen som de inte talar om – sitt val eftersom det skulle vara för smärtsamt att erkänna att valet var felaktigt och att det inte varit det bästa för deras barn.
Hur människor har fåtts att tro att det är nyttigt och bra för ettåringar och tvååringar att vistas på institution bland massor av andra lika små barn i nio, tio timmar om dagen är en stor gåta. Men statsapparaten har haft ett massivt maskineri som tutat i svenskarna detta under decennier och de som försökt mopsa sig och säga emot har effektivt tystats genom att beskrivas som ojämlika bakåtsträvare som vill att kvinnorna ska ”tillbaka till spisen”. Och där ligger ju kärnan i det hela: det är inte barnens bästa som varit ledstjärnan för alla dem som drivit Alva Myrdal-idéerna med i det närmaste hysterisk frenesi. Att alla kvinnor ska ut och ”förverkliga sig” och inte vara ”beroende av männen”, det är det som har varit – och är – det viktigaste. Att vara beroende av staten är däremot helt okej, och det är väldigt många människor i högre eller lägre grad i bidrags-Sverige. Makteliten behöver kontrollera medborgarnas (skatte)pengar och tar sig rätten att använda dem till alla möjliga vansinnesprojekt (och sin egen allt mer överdådiga livsstil)! Som till 500 (?) myndigheter med släkt och kompisar som generaldirektörer och till att kontrollera folket genom bidrag. Och då måste förstås alla medborgare/invånare ut i arbetslivet och betala in världens högsta skatter.
I sin söndagskolumn i DN den 30 oktober berättar Nina Björk om hur regeringens utredare i frågan om föräldraförsäkringen, Karl-Petter Thorwaldsson, uttalar sig den 9 april i DN om ett nytt förslag till försämringar i föräldraförsäkringen:
Kanske kan det leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis. Det får man ta! Det viktiga är att kvinnorna inte fastnar i deltidsfällan.
Barnen har inget att säga till om, de kan inte göra sina röster hörda. ”Barnets bästa” i enlighet med portalparagrafen i FN.s barnkonvention, som Sverige stolt ratificerade för 15 år sedan, talas det överhuvudtaget inte om i de här sammanhangen. För barn betalar inte skatt och de röstar inte. Alla vuxna ska ut i arbetslivet eller allehanda mer eller mindre märkliga ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder”. Då har maktmänniskorna full kontroll och kan styra dem vart de vill med hjälp av små eller större förändringar i sina bidragssystem. Att vara ”beroende av en man” för sin försörjning, som S påstår att kvinnor som vill vara hemma några år med sina barn är, det är enligt dem totalt förkastligt och föraktansvärt. Men att vara beroende av staten för sin försörjning är inte det; snarare tvärtom: det är önskvärt. För ett bidragsberoende folk är som sagt ett lättstyrt folk. Och föräldrar slår dövöron och blindögon till och låter sig intalas att det bästa för deras små barn är att införlivas i ett kollektivt uppfostringssystem redan från ett års ålder.
P.S. 1 Hur kommer det sig månntro att barn i resten av världen, i länder där dagissystemet (numera omdöpt till ”förskoleverksamhet”) inte är infört som i Sverige, blir socialt välfungerande och klarar sig fint i både skolan och vuxenlivet?
P.S. 2 Har någon oberoende utredare kartlagt hur barn som lämnats på dagis från späd ålder resp barn – både i andra länder och i Sverige – som inte börjat i kollektiva verksamheter före t.ex. tre års ålder klarat sig i livet? Till exempel hur det ser ut när det gäller ungdomskriminalitet, psykiska och emotinella störningar, vilsenhet, osäkerhet, skolresultat etc.