Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i 1,5 år. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Sverige höjs till skyarna

”Vi är så tacksamma för vad Sverige har gjort för oss, vi älskar Sverige”. Det säger mina kurdiska och irakiska vänner, bekanta och flyktiga kontakter i stadsvimlet här i Erbil, och i stadsdelen Ankawa där jag bor, i norra Irak.

Men hur kan de säga så, tänker jag, Sverige är ju inte särskilt invandrarvänligt. Svenskarna har ju inte precis integrerat invandrare, och tvärtom. Men det är klart, Sverige har tagit emot och gett fristad åt väldigt många som flytt från Irak.  Många här uttrycker en stor tacksamhet gentemot Sverige för vad Sverige har gjort för deras släktingar och familjemedlemmar. Alla här har en bror, syster, kusin, vän eller granne som bor i Sverige; i Stockholm, Eskilstuna, Göteborg, Västerås, Malmö.

Nu på sommaren kommer många svensk-kurder som har svenskt pass hit, för att hälsa på sin släkt i irakiska Kurdistan. De flesta har inte för avsikt att lämna Sverige, men många undersöker möjligheterna att flytta tillbaka, eller åtminstone prova på en period. Det finns också de som pendlar för att bygga sin och familjens framtid i Kurdistan – i politiken eller i affärer – medan delar av familjen fortfarande bor kvar i Sverige. De har en rikedom i att tillhöra två kulturer, två samhällen. Man måste inte välja för gott, man kan ha båda.

Jag ser två kategorier av återvändare: dels de som själva kan investera i en framtid här; dels de som söker anställning. Återvändare som kan ordna egen finansiering etablerar olika typer av verksamheter här, från s.k. egenanställning, t.ex motsvarande Sveriges korvmojar, på kurdiskt vis en vagn med kokande bönor, till hotell och turistanläggningar i mångmiljonklassen eller andra investeringar.

De lovprisar den utbildning Sverige har gett dem och deras barn. De tar med sig kunskapen om det svenska skolsystemet för att reformera skolsystemet här.  En av återvändarna har startat en svensk skola. De tar med sig den svenska produktkvalitén och öppnar butiker här.  De tar med sig föreningslivet och folkhögskolan. De förverkligar sina drömmar här med det som Sverige har gett och lärt dem.

Men det är inget lätt beslut att riva upp tillvaron ännu en gång för att återvända, särskilt för familjer med tonårsbarn. Även välutbildade och yrkesverksamma kvinnor har svårigheter att återanpassa sig i den traditionella kulturen, efter åratal av hög grad av självständighet.  De unga vuxna, som antingen var mycket små eller föddes i Sverige, har ju vuxit upp i Sverige och blivit mer svenska än irakiska/kurdiska. De har framförallt svårt att acceptera de låga lönerna här och att anpassa sig i ett samhälle som de inte har vuxit upp i och inte har erfarenhet av.

Direktflyget mellan Stockholm och Erbil är snabbare och bekvämare än att åka båt från Stockholm till Helsingfors, brukar jag säga, som ofta hälsar på min släkt i Finland när jag besöker Sverige. Nattflyget på 4,5 timme mellan Stockholm och Erbil går snabbt när man sover. Samma charterbolag flyger också från Malmö och Göteborg.

Banden och kärleken mellan Sverige och irakiska Kurdistan är bestående.