Tiina Kantola i Erbil, Irak: Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 3

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i nästan två  år. Hennes många tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Och här finns tidigare berättelser om bröllop i regionen Kurdistan: Tiina Kantola i Erbil, Irak, berättar om ett kristet bröllop i irakiska Kurdistan och Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 1 och del 2.

Att gifta sig muslimskt i irakiska Kurdistan – del 3

En speciell ceremoni i brudens hem vidtar. En mulla från moskén kommer till brudens hem. Han tas emot av familjernas manliga vuxna inklusive brudgummen, i ett mottagningsrum. Det är vanligt i hemmen att ha ett separat rum, ett vardagsrum för bara män, och ett annat för familjen, d.v.s. kvinnor och barn. Alla är finklädda – kvinnorna i traditionella kurdiska klänningar och männen i kurdisk eller västerländsk kostym. Bruden är särskilt vacker den här kvällen, men bär inte vit bröllopsklänning. Hon är festsminkad och har varit hos frissan, och kan bära tiara för att understryka sin roll den här kvällen.

När båda familjerna och brudens och brudgummens vänner är samlade, leder mullan en ceremoni. Mullan, brudgummen, bruden och två vittnen går till ett avskilt rum, ofta ett sovrum eftersom sällskapsrummen är upptagna av gäster. Mullan frågar då brudgummen om han vill ha den unga kvinnan till sin hustru.  På samma sätt frågar han bruden. När bruden har gett sitt svar, kan hon lämna rummet. Men allt som oftast är det brudens manliga släktingar, far eller äldste bror som företräder även henne inför mullan. Hon behöver inte vara närvarande.

Efter samtalet med mullan är paret gifta och det utbryter gratulationer. Alla kramar och pussar brudparet, och föräldrarna gratuleras. Paret sätter sig sida vid sida i vad jag skulle kalla en förlovningssoffa. Gästerna, männen i sitt rum och kvinnor och barn i sitt, serveras läsk, godis och kakor eller baklava. Serveringen går undan, likaså insamlingen av disken.

Nu får bruden sitt guld! Brudgummens äldsta syster kommer med skrin innehållande halssmycken, midjebälten, armband, ringar och örhängen; flera av allt, eller enstaka tyngre. Bruden smyckas och paret byter ringar. De dricker en skål med varandra, naturligtvis alkoholfritt, och äter tårta.

 

Efter den här ceremonin är det ännu inte tillåtet för paret att leva tillsammans.  De kan gå ut tillsammans men de får inte tillbringa natten i samma hus, inte ens om de garanterat inte delar rum.  Men även om detta finns det olika uppfattningar. Det har förklarats för mig att om så skulle ske, och mannen t.ex. dör före det egentliga bröllopet, kan bruden kallas för dålig kvinna och aldrig mer bli gift. Hon skulle alltså inte betraktas som änka.

Det vankas nämligen ytterligare ett bröllop, men det kan dröja eftersom det kostar en hel del.

För att ha ett juridiskt bindande dokument på äktenskapet, går paret till rätten. Det tycks oklart huruvida mullans eller rättens beslut om äktenskapet är det korrekta. Jag har hört att rätten inte gillar att mullan redan gett sin ”välsignelse” till äktenskapet. Därför lär det gifta paret få lov att förneka i rätten att mullan redan sagt sitt. Hur som helst så är juridiskt bindande dokument en nödvändighet. Det är som ett äktenskapsbevis, men här skrivs också guldets gramvikt in i beviset. Alltså den gramvikt som bruden har fått i smycken.