Bland annat med anledning av de häpnadsväckande och lätt chockerande uppgifterna om att det kostar 6,5 miljoner att hysa nio ensamkommande, asylsökande ungdomar i Sundsvall (OBS! Detta bör läsas först), ställde jag en fråga till Migrationsverket:
Har Migrationsverket ändrat sin praxis som förr (för bara några år sedan) gick ut på att man noggrant prövade ensamkommande barns och ungdomars asylskäl? Om de inte hade skäl att stanna började man så snart det gick att leta efter föräldrarna eller någon annan släkting i hemlandet och skickade tillbaka dem som inte hade skäl att stanna för att återförenas med sina föräldrar/släktingar. Alltså: har Migrationsverkets praxis ändrats så att i princip alla ensamkommande som kommer hit, söker asyl och är – eller säger sig vara – under 18 år, mer eller mindre automatiskt får uppehållstillstånd i Sverige?
Kommentar: Svaret från Migrationsverket är bra och ganska tydligt – med en ”mellan-raderna”-känga till ansvariga politiker som var och en får upptäcka eller låta bli att upptäcka själv. I den allra sista meningen finns också en något oklar formulering, eller snarare en formulering som väcker ytterligare frågor. Här är Migrationsverkets svar:
Svaret på din fråga är både ja och nej. Andelen barn/ungdomar utan vårdnadshavare som beviljas uppehållstillstånd har ökat de två senaste åren från drygt 46 procent till nästan 80 procent. Enligt barnansvariga beror det främst på vilka länder de kommer ifrån men också på det faktum att regeringen förväntar sig beslut inom tre månader.
Först prövas barnens behov av skydd, finns det inte ska vi söka efter vårdnadshavare. Om vi då inte hittar vårdnadshavare inom rimlig tid beviljas uppehållstillstånd av synnerligen ömmande omständigheter. Tidigare fick efterforskningen av vårdnadshavare ta längre tid med större chans att lyckas, varpå barnen kunde återsändas till dessa.
Skulle vårdnadshavare senare återfinnas eller ansöka om familjeåterförening får frågan tas upp igen om barnen/ungdomarna har fått tillstånd på riktig grund.
Kommentar: Jag undrar lite över vad ordet ”får” i den sista meningen egentligen innebär… Och en annan undring är också: är regeringen medveten om vad den gör när den pressar Migrationsveket att fatta så snabba beslut som på tre månader? Det är en orimligt kort tid för att fastställa identitet, nationalitet, kontrollera asylhistoria etcetera. Att vi inte ska ha tre, fyra fem års handläggningstid av asylfrågor som har varit vanligt under det senaste decenniet är alla överens om. Men varför gå från en ytterlighet till en annan? Lika orimligt som att det tar flera år, lika orimligt är det att jaga på så att miggorna bara sitter och stämplar PUT (permanent uppehållstillstånd) dagarna i ända.
Något förenklat, men det är i princip det de gör nu. Eller som en annan migga skrev den 5 januari 2008 med anledning av att det vid 2017 års slut fanns 23.032 oavgjorda asylärenden:
Alla på verket hade press på sig att avgöra så många ärenden som möjligt tills årsskiftet. Kvaliteten på dessa beslut? Ja, ja det får man ju veta genom massmedia…