På rättsdatabasen Lexbases sajt kan man se hur många sökningar som gjorts under de tio år den funnits. När detta skrivs är antalet drygt 162.300.000. Det som är sökbart är offentliga handlingar; alla som hittills gjort sökningar har rätt att ta del av dem i enlighet med offentlighetsprincipen. Om uppgifterna inte kan tillhandahållas samlade på ett ställe, lättillgängliga, så behöver de som önskar ta del av domar vända sig till alla domstolar för att be dessa skicka informationen via mejl.
Klicka på textrutan för att läsa direktivet
Den 8 mars 2024 hölls ett seminarium där utredaren, hovrättsrådet Daniel Gustavsson, presenterade slutsatser från utredningen ”Ett förstärkt skydd för personuppgifter på tryck- och yttrandefrihetsområdet”. Syftet med utredningen har varit ”att stärka skyddet för den personliga integriteten när personuppgifter offentliggörs i sådana söktjänster.” Utredaren ska ”analysera och ta ställning till om det finns behov av att inskränka grundlagsskyddet för söktjänster […] som offentliggör personuppgifter om lagöverträdelser.”
Det är nödvändigt att skyddet av vissa personuppgifter stärks. Med tanke på den numera mycket omfattande brottslighet som innefattar såväl ekonomiska bedrägerier, utpressning som bostadsinbrott behöver uppgifter om förmögenhet, taxerad inkomst, aktieinnehav med mera vara skyddade. Men i direktivet från regeringen tycks detta inte vara prioriterat; snarare verkar det som om man vill värna om integriteten för personer som begått och dömts för brott genom att göra det krångligare för bland annat skolor, sjukhus, väktarbolag och kommuner som behöver anställa folk och vill undvika att anställa olämpliga personer. Också politiska partier som vill undvika kriminellt belastade personer på sina valsedlar använder de existerande söktjänsterna, liksom kvinnor som vill veta om män de tänker dejta inte är dömda för mord, misshandel eller våldtäkt.
Det handlar förstås inte om att helt ”trolla bort” offentlighetsprincipen. Det handlar, som man kan förstå av regeringens direktiv, ”bara” om att göra det krångligare och svårare att få fram uppgifter som nu finns samlade på ett och samma ställe.
Sannolikt kommer antalet sökningar då att minska ganska rejält, medan kostnaderna för hanteringen av förfrågningar och beställningar av domar skjuter i höjden.
Om de söktjänster som nu tillhandahålls på ett ställe skulle förbjudas, och om man räknar med att en så liten andel som tio procent av alla som idag på några minuter kan göra bakgrundskontroller kommer att framhärda i att ta reda på vilka de anställer, samarbetar med eller dejtar, så kan konsekvenserna bli stora. De behöver då skapa epostlistor och skicka sina förfrågningar till landets mer än 80 domstolar. Enligt beräkningar som gjorts av Lexbase – baserade på endast tio procent av sökningar som görs hos dem idag – skulle det bli en mycket stor årlig merkostnad för staten. Man kommer bland annat att behöva utbilda och anställa mängder av personer till att besvara alla förfrågningar hos alla domstolarna, samt sannolikt skaffa större lokaler. För att inte tala om de kostnader som kommer att uppkomma när man inte kunnat kontrollera vilka personer man anställt eller anlitat, till exempel inom sjukvården, skolan, som väktare, inom myndigheter som till exempel Migrationsverket etcetera, för att domstolarna inte hinner besvara alla förfrågningar. Staten behöver snarare starkt begränsa möjligheten att få tillgång till uppgifter om privatpersoner (som ju just är ”privatpersoner), som underlättar för kriminella att planera bedrägerier och våldsdåd.
Idag behövs ofta bara några knapptryckningar på datorns tangentbord för att få fram mängder av information om privatpersoner, information som i de flesta länder är privat. I statens uppgifter måste ingå att i större utsträckning skydda icke kriminella medborgares personliga integritet, inte att krångla till möjligheten för dem att få fram offentlig information om dömda brottslingar.