Det kom ett mejl från en bloggläsare som jag fått tillstånd att låta också andra ta del av:
Jag läser ofta dina artiklar, som jag tycker ger en motbild till det lilla som svenska medier låter oss känna till – och dina bilder förklarar mycket av vad som pågår.
Som jag upplever det verkar hela migrationsförfarande i Sverige vara en enda röra. Till exempel: Migrationsdomstolar avslår alltmer Migrationsverkets beslut och godkänner på lättsamma grunder de asylsökande – litar på deras ord utan bevis. Nämndemännen som går emot den ende juristen … Det verkar som om man struntar i att kolla ordentligt, struntar i DNA-test etc.
Och det verkar som om missnöjet med chefen inom MIG är stort.
Jag är mycket förvånad över det som jag upplever som rörigt i dessa sammanhang, eftersom Sverige är ett EU-land och även i dessa frågor borde hålla sig till EU-direktiv och förordningar. Jag har läst om andra EU-länders asyl- och invandringskrav (t ex Dublin-…) – krav som inte ställs i Sverige. Som språkkrav och samhällskunnande.
Nu bor jag i Malmö där befolkningen snart till hälften är invandrad. Inget fel med det, egentligen. Av mina närmaste vänner och bekanta är de allra flesta 1-2-3:e generationens invandrare. De känner sig svenska men med förkärlek för sina rötter. Själv har jag arbetskraftsinvandrare 6-7 generationer bakåt i släkten och är stolt över det. Ganska kul.
Malmö har förändrats alltför snabbt – om än inte alltför mycket. Det finns områden som jag absolut inte vill vistas i längre trots att det var okej för 8-10 år sedan. Och många med mig drar sig för att gå ut på stan efter mörkrets inbrott. Men jag låter inte detta hindra mig om jag verkligen vill eller måste. Men Malmö har blivit osäkert. Jag blir så förbannad över all kriminalitet …
Jag minns en tevedebatt för några år sedan. Den var förlagd till Rosengård(-sbiblioteket) där både invandrare och svenskar talade om den dåvarande situationen. (Jag undrar om man öht skulle kunna anordna en sådan debatt idag.) Det jag främst kommer ihåg från den var en kvinna, som redan bott 16 år i Sverige utan att en enda gång varit utanför Rosengård och följaktligen inte lärt sig någon svenska alls. Och hon anklagade ”samhället” för detta. Jag var förvånad. Men familjen då? Har inte den något ansvar för hennes situation?
Det är så mycket som vi svenskar inte förstår i det främmande tankesättet. Och eftersom murarna blir allt tjockare mellan kulturerna/de alltför olika människorna blir det allt svårare att förstå från båda håll.
Tack för din hemsida, Merit, hälsar Maja
På begäran av skribenten skriver jag inte ut hela namnet, som dock är känt för mig.