Många gånger tidigare har jag skrivit här på bloggen om Shohreh, asylsökande från Iran, och hennes son Arvin, nu fem och ett halvt år gammal och född i Sverige. Om hur Migrationsverket är fast beslutet att återsända en ogift kvinna med ett litet barn till Iran. Om hur verket vägrar tro på att Shohreh inte är gift men inte har några belägg för att hon skulle vara det – en kvinna med barn utanför äktenskapet kan knappast klara sig i Iran och då är det bättre för verket att påstå att hon är gift för att man ska kunna utvisa henne.
Jag är ingen vän av upprepade ansökningar men vet också av egen erfarenhet att det ibland är nödvändigt eftersom vare sig Migrationsverket eller migrationsdomstolarna alltid tar alla de hänsyn som måste tas och beaktar alla omständigheter som finns att beakta, och för att jag vet att dåliga, felaktiga, illa underbyggda beslut därför ibland fattas.
I detta fall har bland annat en jurist med mycket stor kunskap på området både läst alla handlingar och talat med Shohreh och då sett att här finns tveksamheter som gör att man måste agera. Juristen Birgitta Elfström, som dessutom i 18 år själv varit anställd vid Migrationsverket varav många år som beslutsfattare, skrev en ansökan med begäran om att ”barnets bästa” enligt FN:s barnkonvention skulle beaktas när det gäller lille Arvin. Alltså en ansökan om uppehållstillstånd för Arvin som är född och har levt hela sitt liv i Sverige och vars liv hälsa och psykosociala utveckling allvarligt skulle kunna komma att skadas om han skickas till Iran med sin ensamstående mamma.
Ett litet hopp om att när inte Shohrehs behov av skydd beaktats så skulle Migrationsverket kanske ändå beakta Arvins situation ur barnkonventionens perspektiv grusades häromdagen när avslaget kom.
Nog känns det ibland som om Migrationsverket silar mygg och sväljer kameler…