Röda korset framför i ett pressmeddelande den 13 november som sin åsikt att återförening av asylinvandrade i Sverige och deras familjer stoppas av ”absurda hinder och orimliga beviskrav” och skriver bland annat:
Kraven på samstämmighet i utredningar för att få göra dna-analys är orimligt höga och andra byråkratiska hinder ökar risken för godtyckliga beslut.
Men vänta nu: Inte kan det väl anses orimligt eller absurt att människor som ansöker om att få permanenta uppehållstillstånd i Sverige, med allt vad det innebär, bevisar att de uppfyller utlänningslagens krav på så enkla och basala saker som att visa vilka de är och att de faktiskt är släkt med dem de påstår sig vara släkt med?! Och att de kan redogöra samstämmigt för sina förhållanden och relationer! Är det inte dags att sansa sig lite och ordentligt tänka igenom vad man säger? Alltså innan man gör det.
Det stärker inte precis Röda korsets trovärdighet i Sverige (som redan är naggad i kanten inte minst p.g.a. allehanda ekonomiska utsvävningar) att de kör sådana här utspel. I stället borde de ju – om de anser att man inte ska behöva visa vilka man är som asylsökande eller vilka man faktiskt är nära släkt med eller lämna samstämmiga redogörelser – ta upp dessa frågor med lagstiftarna. Om svenska Röda korset anser att utlänningslagen i Sverige ska ändras så ska de inrikta sig på att få en sådan ändring till stånd i stället för att kasta ut orealistiska påståenden och krav som faktiskt innebär att de tycker att Migrationsverkets tjänstemän ska strunta i vad som stadgas i utlänningslagen. I en rättsstat ska lagar följas. Att en stor ideell organisation som Röda korset tycker att det är orimligt och absurt att kräva att utlänningslagen, precis som alla andra lagar, efterlevs, är märkligt.
Dessutom: Röda korset säger ingenting om att den så viktiga familjeåterföreningen ofta mycket väl kan ske i det land där familjemedlemmarna, faktiska och påstådda, finns. När t.ex. en somalisk man, som jobbar som tidningsbud och delar en trea i Rinkeby med fem andra somaliska män, vill återförenas med fru och sex barn som sedan åtta år bor i Kenya, då kan ju faktiskt mannen mycket snabbt och enkelt återförenas med familjen där den befinner sig (autentiskt exempel ur nyhetsförmedlingen i år). Han kan knappast försörja sig själv och ytterligare sju familjemedlemmar i Sverige och har inte ens en bostad att erbjuda familjen medan det i Kenya, där den somaliska ”kolonin” är stor, kan finnas helt andra möjligheter för honom att klara detta. OBS! Det här är bara ett av många exempel där återförening med familjen mycket väl kan ske i hemlandet eller det land familjen vistas i.
När det handlar om familjeåterförening så finns det ingen lag som säger att den måste ske just i Sverige. Finns familjemedlemmar till en f.d. asylsökande i Sverige i ett land eller område gentemot vilket den inte har några asyl- eller skyddsskäl så torde en återförening där inte sällan vara att föredra framför att flytta dem till Sverige. I varje fall borde förstås möjligheterna till återförening i hemlandet, eller i ett annat land där familjemedlemmarna befinner sig, alltid övervägas.
I utlänningslagens 5 a kap. Tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatta i Sverige, 2 §, står:
För att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall sökanden fullt ut kunna försörja sig och sin familj med egna medel så att grundläggande behov av uppehälle och bostad är tillgodosedda.
Och i samma lag, 5 kap. 3b § – Uppehållstillstånd på grund av anknytning -står:
Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 3 eller 3 a § får beviljas endast om den person som utlänningen åberopar anknytning till kan försörja sig och har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Lag (2010:175).
En hel del undantag från försörjningskravet görs, men detta är vad lagen stadgar.