Här är det sjätte och sista illustrerade resebrevet från Birgitta Elfström, jurist och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket. Hon har gett oss glimtar från sin, maken Arnes och några goda vänners resa till Syrien och Libanon. Läs hennes tidigare texter här: Resebrev nr 1, från Syrien, Resebrev nr 2, från Libanon och Resebrev nr 3, från Libanon, Resebrev nr 4, från Libanon och Resebrev nr 5, från Libanon och Syrien.
Slut på resandet
Vi har njutit av den arabiska maten som är färsk, fräsch och vitaminrik. Till frukost har vi druckit färskpressade frukter av alla de slag. Middagarna har bl.a. bestått av hommous (kikärtsröra), tabouleh (sallad med bl.a. persilja och tomater), fattouch (sallad med bl.a. portlack), waraajnab (vinbladsdolmar), hindbi (gröna blad med lök), stekt halloumi (fårost), svarta och gröna oliver. De flesta restauranger ar spritfria men tyvärr ännu inte rökfria. T.o.m. personalen röker, om än lite i smyg.
Varje dag har vi gått med stegmätarna påslagna. Det har blivit mellan 17.000 och 24.000 steg per dag. En av mina vänner har blivit tvungen att dra åt livremmen två hål.Både i Libanon och i Syrien ser vi överviktiga människor. I flera affärer skyltar de med kläder i storlek XXXXXL. Även skyltdockorna har blivit kraftigare, på gott och ont.
Kakgatan i Damaskus dingnar av goda bakverk. Unga pojkar kommer med nybakta kakor (barazi) på en plåt på huvudet. Vi köper ett par kilo med oss hem.
I Bakdashis glasscafé i souken bankar glasspojkarna sönder den färska vaniljstången och portioner ut glassen som toppas med mandelpistage. Iranska pilgrimer köper glass i stora lass.
Luften ar renare i Damaskus än för ett par år sedan. De gamla stinkande skrotbilarna är borta och ersatta av små bensinsnåla bilar. Har Syrien infört skrotpremier, månntro? Nya gröna lokalbussar tillverkade i Sydkorea trafikerar gatorna i centrala Damaskus.
Nu lämnar vi Damaskus och Syrien. Vi kommer att sakna Souk el Hamedieh, Hassans Shop, skräddaren King Edward, Restaurant al Kamal, turkiska souken, Bab Sharkie med omnejd, glasblåsaren, Omayadmoskén, ”hålet i väggen” på raka gatan, ”hålet i golvet” i souken och mycket, mycket mer. Insh’Allah kommer vi tillbaka.
Damaskus tar avsked av oss med några unika tårar från himlen.
Jag riktar ett varmt tack till Birgitta Elfström som så levande och måleriskt – och med fotografiska illustrationer – har låtit mig och mina bloggläsare ta del av hennes resebrev!