Det är fullständigt otroligt vilket problemfyllt och gnälligt land Sverige är! Och invandrarna har anammat gnälligheten till fullo: nu är det synd om utlandsfödda fullmäktigeledamöter också. De ”upplever förtryck” och ”känner sig diskriminerade”.
Jag tar mig för pannan och undrar om ”gnällighet” och att se problem överallt i stället för att ta vissa saker med en klackspark och lite humor, om det är ”typiskt svenskt”? Och att invandrare när de inlemmas i det svenska samhället – integreras – också får lära sig denna gnällinställning från allra första början?
Det är exotiskt att ha Muhammad och Ali på listorna, men politikerna måste visa att de menar allvar när de välkomnar invandrare i politiken.
Det säger t.ex. Rebwar Hassan som är fullmäktigeledamot sedan 1998 och kurd från Irak, i Svenska Dagbladet idag. Han är ”inte nöjd med partiernas arbete för mångfald i politiken”. Vad han vill verkar vara att få någon form av särbehandling för att han är invandrad (?!), trots att det väl just är särbehandling vi helst ska försöka undvika för att inte hemfalla åt ”diskriminering”. Det går inte ihop.
Invandrare, liksom svenskar, som arbetat politiskt och kommit in i fullmäktige eller i riksdagen, har redan ”bevisat” att de duger för dessa poster, annars hade de inte valts in, så vad är problemet? Att de inte behandlas med särskilda silkesvantar när de väl är invalda? Att alla förväntas sitta på sina poster på lika villkor? Det är väl just det som är meningen, att alla ska behandlas lika och att förväntningarna ska vara desamma på alla som kommit så långt och till så viktiga poster som att sitta i kommunfullmäktige och riksdag? Att börja ha andra, lägre ställda krav på folk på dessa maktpositioner bara för att de är födda i ett annat land, det kan väl inte vara rimligt? Eller är det det som de
klagande utlandsfödda fullmäktigeledamöterna som känner sig ”etniskt diskriminerade” vill? I så fall: hur ska vi ha det: ska kraven på alla som ska sitta på politiska maktpositioner vara lika för alla eller ska vi ha vissa krav på infödda svenskar och andra, lite lägre ställda krav på utlandsfödda?
Tänk om människor kunde sluta gnälla, sluta göra berg av varenda sten de snubblar över! Livet är inte – och kommer aldrig att bli – fullständigt kliniskt rent från all form av ”diskriminering” och det kommer aldrig att vara 100 % ”rättvist” heller. Hur många lagar och regler vi än inför. Men om var och en gör sitt bästa och ibland tar lite lättare på saker och ting än att genast välja att känna sig ”kränkt” och ”diskriminerad” så underlättas säkert umgänget mellan olika människor och till slut sker en naturlig integration, utan konstgjord andning från Integrationsverk m.m.
Jag vill ha kompetenta och engagerade människor som företrädare i kommunfullmäktige, riksdag, styrelser. Som Rebwar Hassan, t.ex., som talar sex språk och har en magisterexamen i miljö och hälsa och dessutom en minst sagt brokig bakgrund med jobb i många olika branscher. Och som med stolthet kan berätta att han var den första invandraren som fick ett så jättefint uppdrag som att bli styrelseordförande i bolaget Stockholm Vatten.
Jag vill gärna ha en bred blandning av människor med olika bakgrunder och erfarenheter i de svenska politiska organen och var de är födda: i Övre Soppero eller Baluchistan, Norge eller Blomstermåla, Argentina, Irak, Uganda, Pakistan eller Järfälla – det bryr jag mig inte ett enda dugg om. Men de får gärna ha humor och en positiv inställning till sig själv och andra och vara befriade från ”den typiskt svenska” (?!) gnälligheten!