Överläkaren i psykiatri, Stefan Krakowski, som också skrivit Mummelförlagets senast utgivna bok Oundgängligt behov, påpekar på Aftonbladet Debatt den absoluta självklarheten, sådan den formuleras i rubriken:

Läkare i Sverige – då ska du kunna svenska.

Läs artikeln och begrunda den, den är mycket viktig. Stefan Krakowski skriver bland annat:

Den natt jag var i tjänst ringde primärjouren upp mig var tionde minut. Det ingår i jobbet att man inte sover många minuter som bakjour. Oftast beror det på ett högt tryck med många sökande eller svåra bedömningar. Anledningen i det här fallet var en annan; läkaren talade knappt svenska.

Läkaren, vi kan kalla honom för P., talade så dålig svenska att vare sig jag eller patienterna förstod honom. Konsekvensen blev att varje patientärende tog extremt lång tid att handlägga, köerna växte liksom frustrationen hos personalen på akutmottagningen.

När jag morgonen efter tog upp saken med enhetschefen suckade han djupt och berättade att han informerat både ledning och studierektor om P. men att ingenting hänt.

Fallet illustrerar det som de flesta inom psykiatrin känner till sedan lång tid; problemet med läkare som inte pratar tillräckligt bra svenska och hur de ansvariga inte vågar eller vill ingripa.

Patientsäkerheten kräver att läkare och sjukvårdspersonal behärskar mycket god svenska, inte ytlig och bristfällig sfi-svenska utan språkliga nyanseroch begreppsligt djup. Dessutom krävs förstås gedigen kännedom om svenska förhållanden och om ”svenska” sjukdomar som ofta är helt andra än i utomeuropeiska läkares hemländer. Läkare och annan sjukvårdspersonal som arbetar i Sverige måste också klara av att förstå dialekter; alla patienter talar inte någon sorts långsam, lätt sfi-svenska, alldeles särskilt inte i sammanhang där de är sjuka. Stefan Krakowskis självklara slutkläm lyder:

Socialstyrelsen måste ställa högre krav på språkkunskaper och landstingen kan inte anställa läkare som inte kan kommunicera. Patienter har rätt att få träffa läkare som talar svenska.

Samma sak gäller också inom äldrevården och hemtjänsten. Att inte bli förstådd på sitt – och landets –  språk när man behöver hjälp och vård är oacceptabelt. Jag har hört så många historier om missförstånd, om frustration och sorg, om felbehandlingar etc på grund av att man inte kräver att personal inom vårdsektorn behärskar svenska över någon sorts basal sfi-nivå. Det är inte denna osäkerhet och otrygghet vi alla betalar bland världens högsta skatter för att påtvingas. Med detta inget sagt om utländska läkares och andras vårdgivares kompetens i yrket, den kan vara hur hög som helst. Men ett enda litet språkligt missförstånd kan leda till mycket allvarliga konsekvenser.

Det är mycket bra att Stefan Krakowski har tagit upp problemet via sin debattartikel i Aftonbladet. Detta hör jag många oroa sig för. Det han skriver måste tas på allvar. Det har vi alla rätt att kräva, det ingår i samhällskontraktet att vi får vård på svenska i Sverige.

Själv kommer jag absolut, om jag skulle behöva läkarvård, att kräva att få komma till en svensk läkare eller en utlandsfödd läkare som garanterat talar så god svenska att jag kan känna mig trygg med att veta att han/hon förstår vad jag säger och jag förstår vad han/hon säger.

Klicka på omslaget för att beställa eller ladda ner boken Oundgängligt behov.

Läs korta utdrag ur boken här.