Radioprogrammet Konflikt i P1 hade den 2 juni den något missvisande rubriken Miljoner papperslösa – offer för vår tids slavhandel. Programmet i sig var viktigt och lyssnansvärt, men ”slavhandel” tycker jag inte att man kan tala om när människor själva kommer hit eller stannar här trots att de inte har rätt till det. Det kan förstås i vissa fall handla om skrupellösa människor som ”importerar” hit folk från sina forna hemländer, t.ex., och då kan man givetvis tala om ”slavhandel”. Men mest verkar det handla om människor som ändå har en valfrihet – att lämna landet som de inte har tillstånd att stanna i. Att grymma, giriga och oschyssta människor svårt utnyttjar de här människorna medan de befinner sig här är absolut inhumant och vidrigt, även om det inte är fråga om ”slavhandel”.
Jag har genom åren ofta talat och skrivit om människor som har flyktingskäl och rätt att få politisk asyl här. Och försökt förklara skillnaden mellan ”asylsökande”, ”flyktingar”, ”invandrare” (egentligen endast från EU-länder) och människor som kommer hit på viseringar från utomeuropeiska länder och sedan stannar kvar efter att viseringen gått ut. Och förklarat att det finns människor som stannar kvar trots att myndigheterna inte beviljat dem asyl eller uppehållstillstånd i Sverige och som går under jorden, d.v.s. gömmer sig. Det finns alltså de som är här legalt och de som är här illegalt. ”IIllegalt” betyder att man är här olagligt, i strid med de lagar som gäller i Sverige.
Mycket få människor anses ha rätt till politisk asyl i Sverige, färre än 1 %. Antalet människor som, enligt utlänningslagen, har rätt till uppehållstillstånd p.g.a. politisk eller religiös förföljelse i sina hemländer, eller andra lagliga skäl eller ”synnerligen ömmande skäl” är inte heller så stort, men det är betydligt större än 1 %. Det finns alltså de som faktiskt har lagenlig rätt att få uppehållstillstånd här och därmed också rätt att under kortare eller längre tid försörjas av Sverige. Och det finns de som inte har flykting- eller andra skäl enligt svensk lagstiftning att stanna här men som kommer för att skapa sig ett bättre liv eller som har släktingar här och därmed anser sig ha rätt att komma hit eller människor som har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd och stannar kvar ändå etc, etc.
Jag har försökt förmedla det oerhört svåra läge som uppstår när det juridiska går stick i stäv med det moraliska och medmänskliga. Hur omöjligt det är att ha en helt svart eller en helt vit syn på detta. Det går helt enkelt inte. Det är kanske inte så svårt att ha en viss åsikt i det stora hela, när det gäller att hänvisa till lagen och när det gäller ”dem”, människor man aldrig träffar, aldrig ser. Den starka och tydliga åsikten förändras ofta när man träffar de enskilda individer som det handlar om, vilket inte minst en sverigedemokratisk nämndeman mycket tydligt förmedlade i en intervju i P1 Morgon den 10 maj 2007. Lyssna här, och lyssna då också på den märkliga åsikt den vänsterpartistiska nämndemannen hade, som menade att hon utgick från att alla som sökte tillstånd att stanna här, skulle få det…
Massor av texter om bl.a. arbetskraftsinvandring, orimliga avvisningar som inte borde ha genomförts, avvisningar som borde genomföras, om hundratals (kanske tusentals) människor som är här och vi inte har en aning vilka de är, om återkallande av medborgarskap när det fåtts på bedrägliga grunder etc, etc, etc. kan läsas under Asyl&Migration i vänsterspalten här på bloggen.
Det är bäst att inse att det inte går att vara kategorisk och att ha ”svarta” eller ”vita” åsikter. Verkligheten är alldeles för komplex och att stoppa huvudet i sanden eller hårdnackat hålla fast vid en enda åsikt löser inga problem. Det gäller att tala klarspråk och det gäller att försöka hitta lösningar som fungerar så bra som möjligt för både människor och samhälle – praktiskt, juridiskt och – inte minst – medmänskligt. Allt annat är förödande för oss alla.