Nu har också Studio Ett i P1, Sveriges Radio, tagit upp frågan också (läs och lyssna här).
Jag har skrivit om dem otaliga gånger: de felvända (framåtvända) sittvagnarna för små barn. Redan den 13 maj 2005, för 3,5 år sedan skrev jag under rubriken Bortvända barn:
Nu är det vår och barnvagnarna översvämmar gatorna i Stockholm. Det är härligt med alla små barn i sina fina vagnar. Men det finns en sak som gör mig riktigt ledsen och det är alla dessa små, små barn som sitter med ansiktena bortvända, alltså vända framåt! Utan kontakt med föräldern som skjuter vagnen sitter barnet där och översköljs av intryck som det inte kan värja sig mot, utan att ha tryggheten i att kunna se ett välkänt ansikte (förälderns).
Ett knappt år senare, den 31 mars 2006 skrev jag igen, denna gång under rubriken Barn i barnvagnar:
Jag förstår inte hur föräldrarna tänker. De köper jättetrendiga, flotta och svindyra vagnar till sina barn och utsätter barnen för att sitta och stirra framåt utan att kunna förmedla sina intryck och ansiktsuttryck till föräldrarna! För små barn finns inte det som de inte ser och det betyder att mamma eller pappa bakom vagnen inte existerar medan barnet sitter där.
Jag har skrivit om det tidigare, jag skriver om det igen: barnvagnar. Om det för mig fullkomligt obegripliga i att föräldrar placerar sina små barn i sittvagnar vända framåt, oftast dessutom med suffletten uppfälld! Jag kan inte förstå hur de tänker och hur alla barnvagnsfabrikanter tänker som producerar nästan enbart sådana vagnar.
Och under rubriken Kristi Himmelsfärdsdag – poliser och felvända barnvagnar – ytterligare ett år senare – den 17 maj 2007 – skrev jag bland annat:
Och nere på stan var det rätt mycket folk. Många mammor och pappor med små barn i sittvagnar. Föräldern, som släpat med ungen ut på stan, pratar oavbrutet i mobiltelefon (gäller de flesta) och barnet sitter helt utan kontakt med mamman eller pappan, vänd framåt och med suffletten uppdragen. Mamman/pappan vet inte om barnet sover, om det fryser, hur det reagerar på allt det ser. Mammorna/papporna kan helt enkelt ”glömma bort” sina små barn i vagnen eftersom de inte ens syns, och kan babbla på om det ena oviktigare än det andra på sina mobiler, som verkar ha förvandlats till utväxter på deras händer. När jag ser det här, och ser de stackars barnens små ensamma ansikten så är det inte utan att jag nästan är beredd att ropa på en lag som säger att små barn ska sitta vända med ansiktet mot sin förälder och att föräldrarna ska umgås och interagera med sina barn och inte med andra, via sina mobiler. Eller lämna barnen hemma när de ska springa på stan. Stackars arma barn!
Man behöver absolut inte vara expert för att förstår det självklara! Små barn behöver ögonkontakt med sin förälder och små barn behöver föräldrar som ser dem, pratar med dem, förklarar världen omkring dem. De behöver inte självcentrerade föräldrar som vänder barnen ifrån sig och tjattrar i mobiltelefon. Om man inte kan eller vill umgås med barn ska man inte skaffa några – ingen i Sverige är i dag tvungen att föda barn till världen!