I Svenska Dagbladet skriver jag idag om den evighetslånga följetongen: ”Åldersbedömning av ensamkommande asylsökande som säger sig vara minderåriga men inte styrker sin ålder och det finns misstankar om att de kan vara över 18 år”. Ämnet har varit aktuellt här på bloggen – och i tidigare texter i Svenska Dagbladet, se nedan – sedan 2008 när miggorna började uppmärksamma mig på problemet. Eller ”utmaningen”, som problem ju heter på nysvenska. Och ”utmaningen” har bara vuxit och vuxit.
I texten i Svenska Dagbladet skriver jag bland annat:
Vad Migrationsverket bör veta är att riktlinjer från Justitieombudsmannen inte är lag och därför inte heller måste följas. Vad som däremot måste följas är utlänningslagen, vilket Migrationsöverdomstolen klargör i sin dom UM 2437-13 daterad den 11 februari 2014:
”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant.”
Och jag nämner de – i brist på bättre ord – trilskande barnläkarna som getts alldeles för stor makt under alldeles för lång tid. Dem har jag också skrivit om tidigare, senast i den här texten från den 22 maj: Vad har barnläkare överhuvudtaget att göra med åldersbedömningar av asylsökande som uppger sig vara minderåriga?
I en text från den 25 maj – Om Socialstyrelsen om åldersbedömning av asylsökande som sagt sig vara under 18 år men inte styrkt sin ålder – förundras jag över hur Socialstyrelsens avdelningschef Lars-Torsten Larsson vid en presskonferens nyligen, blandade in ”etiska analyser” och ”beaktande av barnperspektivet” när han redovisade vilka riktlinjer Socialstyrelsen kommit fram till (som inte är något annat än just ”riktlinjer”, vilket jag också påpekar i artikeln i Svenska Dagbladet). Socialstyrelsen skulle sätta sig in i och sedan redovisa vilka metoder som finns för åldersbedömning av personer som inte styrkt sin ålder och där det är av vikt – vilket lagen kräver – att den fastställs så korrekt som möjligt. Metoderna är som de är, de har inga ”etiska” eller ”barnperspektivistiska” innehåll utan är faktiska. Vilket man på Socialstyrelsen, som det verkar av presskonferensen de höll den 20 april, inte har förstått.
I alltför många år har denna fråga ältats och de trilskande barnläkarna, som av någon outgrundlig anledning getts en framträdande roll i frågan om åldersbedömning av troligt äldre asylsökande som uppgett sig vara under 18 år (alltså inte ”barn”), har satt klackarna i backen och så mycket de orkat motarbetat att åldersbedömning görs på sätt som fungerar väl i övriga Norden och andra länder.
Under två år sökte i Sverige 42.148 unga pojkar och män asyl och uppgav att de var både ensamkommande och minderåriga. 40 procent av alla påstått och faktiskt minderåriga som sökte asyl i hela EU 2015 tog sig till Sverige. Det finns alltså numera, när det helt enkelt inte längre går att hålla tyst om det, otaliga vittnesmål om problem med vuxna asylsökande män på boenden och i skolor. Inte bara problem utan konkreta berättelser om utnyttjande, trakasserier, översitteri och sexuella övergrepp mot yngre.
Att Sverige – och Socialstyrelsen med sitt fagra tal om ”etik” och ”beaktande av barnperspektivet” – låter detta fortgå år efter år efter år är en skam och dessutom följs inte utlänningslagen som det också slås fast i en dom från Migrationsöverdomstolen (UM 2437/13, 2014-02-11):
Den asylsökande har emellertid bevisbördan för sin ålder och om han inte kan göra sannolikt att han är underårig ska han betraktas som vuxen.
Sverige ter sig rent efterblivet på det här området och den – efterblivenheten på området – torde också vara en av de största anledningarna till att många betydligt äldre män söker sig hit och bedrägligt utger sig för att vara ”barn”. För här kan man vara 28 eller 33 och påstå att man är 17 och då behandlar svenska myndigheter och alla andra i samhället en som ”barn”. Trots att man till exempel har en åttaårig dotter hemma i Afghanistan som man skype:ar med nästan dagligen; eller fru och två barn i hemlandet (autentiska exempel). Hur etiskt och barnperspektivistiskt Socialstyrelsens avdelningschef och de 50 andra som medverkat i myndighetens diskussioner i ämnet, tycker att det är, förtäljer inte historien. De är dock medskyldiga till att barn och ungdomar som sökt asyl här far illa och kanske får men för livet.
De, som efterlyser etik och barnperspektiv borde ta del av de otaliga berättelser som nu sipprar ut när bubblan brister och man inte längre i kommuner, på HVB och i familjehem, inom socialtjänsten, i skolor etc orkar spela med i ”vi låtsas att X, som verkar vara närmare 30 år gammal, är 17 år, som han sagt”-spelet.
De, som efterlyser etik och barnperspektiv kan till exempel läsa detta, som en person som arbetar i en skola där man tar emot faktiskt och påstått minderåriga asylsökande i förberedelseklasser, berättar:
Majoriteten är afghaner och vuxna som utger sig för att vara barn. De säger att de är 14-16 år gamla och vissa av dem är närmare 25-30. Dessa går alltså i klasser där det finns 14-åringar som faktiskt är 14 på riktigt. Förutom de konsekvenser du nämner så är det också problematiskt när vuxna faktiskt tar barns plats (i skolan t.ex.) och utnyttjar systemet.
Jag avslutar med det som jag också avslutar min artikel i Svenska Dagbladet med:
Migrationsverkets generaldirektör måste se till att det blir ordning på det här området. Det är både hans plikt och hans skyldighet. Så här kan det inte fortsätta. Det är inte värdigt en rättsstat och det är inte rätt mot någon av de inblandade.
Här är mina tidigare texter i ämnet som publicerats i Svenska Dagbladet:
• Hur många ensamkommande barn är vuxna? – 5 oktober 2014
• Sverige ligger efter med ålderstester – 7 januari 2016
• Hur kan säkerheten på HVB öka? – 11 februari 2016
Här på sajten kan man söka bland hundratals texter på till exempel sökordet ”ensamkommande” om man vill läsa mer i ämnet.
© denna sajt.