Anledningen till att jag skriver detta inlägg är att en del av mina läsare uppmärksammat mig på andra bloggar och sajter där det förekommer snedvridna, manipulativa och också direkt osanna eller missförstådda påståenden om hur jag belyser asylsystemet på min blogg. Jag orkar och hinner inte läsa dem alla, men passar i alla fall på att skriva lite om varför jag skriver och rapporterar som jag gör.
I ett land som kallar sig ”demokratiskt” och åtminstone på papperet enligt grundlagen har åsikts-och yttrandefrihet, har alla rätt att ha just åsikter och att yttra sig. Det ska vi värna om. Vi bör också betänka, att det aldrig kan bli fruktbart att diskutera och debattera något om man inte har så allsidig information och kunskap om den fråga det gäller som någonsin är möjligt.
När det gäller asylfrågan anser jag att debatten och rapporteringen under lång tid har varit alldeles för endimensionell och att alla parter inte kommer till tals och alla aspekter inte belyses. Bland annat därför har jag låtit för mig kända (alltså absolut inte anonyma!) miggor komma till tals på bloggen. Att de inte utåt vill skylta med sina namn är ett underbetyg åt ”åsikts- och yttrandefriheten”: de är rädda för konsekvenser för att de berättar sådant som inte är vad som brukar kallas ”pk”, d.v.s. ”politiskt korrekt” och inte accepteras av starka maktmänniskor som tar sig rätten att ha ”problemformuleringsprivilegiet” och inte vill se att det finns flera sidor av saken än deras sida.
Ingen annanstans hörs dessa miggors röster. Trots att det i en demokratisk stat med åsikts- och yttrandefrihet borde vara helt normalt att också lyssna på dem. Handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket sitter ju faktiskt i främsta ledet och ser, hör och upplever det som inga andra i detta land gör. Att helt utestänga och strunta i dessa skattemedelsavlönade tjänstemän, tillsatta för att upprätthålla den reglerade invandring som regering och riksdag beslutat om, tycker jag är groteskt. Därför publicerar jag deras berättelser.
Jag kommer att fortsätta att skriva fritt på min blogg. Och låta andra, med annorlunda eller bara okända åsikter och kunskaper också komma till tals här. Än så länge – hur länge till? – går det åtminstone att låtsas att vi har rätt att uttrycka våra åsikter och rätt att sprida kunskap om sådant som har – eller borde ha – stor betydelse för alla i landet Sverige och för alla seriösa asylsökande och andra invandrare som kommer hit.
Med 13 års erfarenhet av ideellt arbete som ombud åt hundratals asylsökande och stor insikt i hur stora svårigheter många av dem möter och om att felaktiga beslut fattas av Migrationsverket (åt båda hållen…), anser jag mig både ha kunskaperna, rätten och skyldigheten att rapportera allsidigt om det jag vet, hör och känner till. Jag har kontinuerlig kontakt också med asylsökande och ger råd åt både dem och ”hjälpare”. Jag avslutade mitt senaste asylärende där jag var ombud 2008 – om det kan man läsa under kategorirubriken Vietnamesen.
Jag har också efter bästa förmåga, tillsammans med f.d. KD-riksdagsledamoten, numera integrationsplaneraren Magda Ayoub, hjälpt flera statslösa palestinier från Gaza – med det humanitära och empatiska såväl som det juridiska framför ögonen. Det går inte att strunta i de lagar som stiftats och som gäller i Sverige och enbart gå efter sitt hjärta. Även om jag många gånger önskat att jag haft en PUT-stämpel i fickan, som jag hade kunnat använda för att mitt hjärta sagt att ”de här människorna har en så hemsk situation att även om de inte helt når upp till lagens kriterier för asyl eller skydd så skulle jag ändå vilja ge dem det”. Läs gärna följande bloggningar:
Söndag med palestinier från Gaza– 25.7 2009
Sex timmar i en annan värld – 26.7 2009
Den cancersjuka palestinska kvinnan från Gaza fick uppehållstillstånd idag! – 23.10 2009
Läs också gärna de otaliga inlägg som handlar om statslösa palestiniers situation i asylprocessen, och om kristna irakier och andra etniska minoriteter som söker skydd här. Inläggen är skrivna av de två f.d. miggorna med mycket lång erfarenhet och samlad kunskap på området: Birgitta Elfström och Arne Malmgren. Till skillnad från en del av mina belackares (eller vad jag ska kalla dem) skriverier i asylfrågan, så är min rapportering inte svart eller vit. Den är svart och vit. Samtidigt.
Till skillnad från dem som skriver oseriösa, tendentiösa och delvis osanna inlägg på sina bloggar om mina texter och mina bevekelsegrunder, anger jag inte deras namn. Det gagnar inte mig och det gagnar inte saken att sjunka så lågt och uppenbarligen läser de ju min blogg så det vet vilka de är. Det trista är att de ofta bara låter fingrarna löpa hej vilt över sina tangentbord och trycker på knappen sänd” och så finns deras påståenden i cyberrymden. Jag skulle önska att alla som skriver tänker efter lite mer och att de, i stället för att hoppa på människor som rapporterar och ger uttryck för sina och andras åsikter, främst framför sina egna synpunkter, uppbackade med realistiska och sanningsenliga argument.