Apropå ”fallet” Veikko Virtanen skriver här en av mina bloggläsare, undersköterska och själv från Finland:
Jag har följt berättelsen om kampen för att den finska 90-åringen ska få värdiga sista år här på din blogg. Och jag vill att du ska skriva och förklara att det är så här:
När man blir riktigt gammal så försvinner alla språk man har kunnat, utom det som man lärde sig som barn. Helt oavsett hur länge man har bott i Sverige eller vilken befattning eller karriär man haft här så försvinner alla andra språk än ens modersmål. Detta kan även hända en yngre person som får en hjärnskada eller blir dement i förtid.
Det spelar alltså ingen roll om man varit kommunalråd, professor eller skogsarbetare under sin tid i Sverige. Jag tog en gång hand om finska gamlingar som hade glömt den svenska de kunnat. När de var oroliga och ledsna hämtades jag alltid till dem, från en annan avdelning, för att natta dem med finska sånger, lyssna på deras berättelser om kriget och tala barndomsspråket med dem.
Om du inte skriver om detta så kan många svenskar undra: ”Hur kunde Veikko bo här i så många år utan att lära sig sig svenska?” (Veikko har arbetat och betalat skatt och aldrig varit sjukskriven en enda dag under sin yrkesverksamma tid i Sverige. Min anm.)
Att finska är ett av de fem erkända minoritetsspråken märker man nästan ingenstans. Erkännandet av dessa språk som nationella minoritetsspråk har inte lett till många satsningar, tvärtom. hemspråksundervisning är närmast omöjligt att få och det är inte så att man kan få service hos någon offentlig myndighet på ett minoritetsspråk.
Jag tackar undersköterskan som skrev till bloggen för hennes så riktiga påpekanden som borde vara viktiga för majoritetsbefolkningen att känna till. Särskilt som Sverige alltså gett finskan status som nationellt minoritetsspråk, med vilket följer en lång rad förpliktelser.