Miggor om att Migrationsverket agerar på anonyma tips men dess generaldirektör vill inte lyssna på anställda som är anonyma

När förre Säpo-chefen Anders Danielsson tillträdde som ny generaldirektör för Migrationsverket skickade jag honom min bok, Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar. I boken berättar, som titeln anger, miggor (anställda vid Migrationsverket) inifrån verket om vad de ser, hör och upplever (här finns en recension av boken i Dagens Juridik). Förordet är skrivet av en domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, Krister Thelin, och efterordet av en jurist och tidigare domare och överdirektör vid Migrationsverket, Lars-Gunnar Lundh. Det fanns alla anledning att tro att den person som utsetts till det svåra uppdraget som generaldirektör för en av de mest omtalade och påpassade myndigheterna i landet skulle finna det både viktigt och intressant att ta del av vad hans underlydande skrivit och berättat om under fyra år. Och i tron att miggornas ofta hårresande, alltid informativa texter har lästs av deras högste chef har jag, som samlat in och gett ut berättelserna, levt ända fram till nu. Ända tills jag fick veta, att generaldirektör Anders Danielsson sagt när han intervjuades av redaktionssekreteraren Maria Wilhelmson från Kristdemokraternas tidning. Hon hade med sig boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt, och berättar så här:

Jag frågade om han läst boken. Nej, svarade han, och det tänkte han inte göra heller. Vad skulle han göra med anonyma vittnesmål? Han tyckte inte heller att det var på generaldirektörsnivå att göra något åt dessa vittnesmål. Han märkte inte av något missnöje, så vad skulle han göra? Lean, som ju är Migrationsverkets arbetssätt, är bra och rättssäkert. Det försämrar inte processen, tar bara bort ställtiderna, eller vad de nu kallas.

Dessutom sa han att, precis som titeln på boken anger, så är ingenting svart eller vitt. Det görs individuella prövningar och det är alltid två handläggare som avgör. Han sa också att om man inte trivs med jobbet och arbetsuppgifterna så kanske man ska se sig om efter något annat.

Om arbetet på Migrationsverket, både det egna och de anställdas, sa han att det är svårt, utsatt och mycket kontroversiellt och att ”det är inget jobb man blir hjälte på trots att Sverige är bäst i världen både när det gäller att ta emot flyktingar och hur vi gör det. Damned if you do, damned if you don’t. Vi förtjänar bättre anseende.”

Generaldirektörens inställning, så som han ger uttryck för den i intervjun är minst sagt förvånande och att han inte vill ta till sig viktiga berättelser inifrån det verk han är satt att vara högste ansvarig för, är häpnadsväckande. Fick han och hans underlydande på Säpo aldrig ta del av anonyma historier och tips? Eller fick de det, men brydde sig inte om dem, gick inte vidare? På Migrationsverket, hans nuvarande arbetsplats, berättar anställda – miggor – i alla fall att:

Vi får ofta tips. Om tipslämnaren vill vara anonym så får han eller hon vara det. Vi har inte rätt att efterforska vem som har telefonnumret som tipslämnaren ringer ifrån, utan skriver bara en tjänsteanteckning om vad som kommit fram under samtalet. Kommer det fram fakta, exempelvis att den asylsökande som tipset gäller heter något annat, har visering, har skengift sig och egentligen bos hos sin man som också har skengift sig etc, så kan vi kontrollera det. Om tipslämnaren skriver ett brev där det står att ”jag heter XX men vill vara anonym” så förblir han tyvärr inte anonym eftersom vi måste lägga in brevet i akten. Det har hänt att tipslämnare (som nästan alltid är nära släkt med de sökande) blivit misshandlade av de sökande på grund av tipsen (som hade bäring). Men även om man är anonym så kan man givetvis råka illa ut som tipsare eftersom den sökande lätt kan räkna ut vem tipsaren är, i alla fall om det handlar om identitet, familjeband etc och i synnerhet om vi får in en passkopia med den sökandes rätta namn, rätta medborgarskap etc. Vi kontrollerar bara tips som innehåller uppgifter som går att kontrollera. Som ett exempel kan jag nämna ett tips som handlade om att en asylsökande var identisk med en av tipsaren namngiven person som tidigare, under ett annat namn och med annat medborgarskap hade fått tillstånd som gäststuderande i Sverige. Det fanns foton att jämföra i båda ansökningarna och de föreställde, enligt SKL, samma person. Den sökande nekade till en början men erkände sedan att han de facto var identisk med den gäststuderande.

Jag vill förtydliga att vi är skyldiga att ta med även anonyma tips i de ärenden det gäller. Vi är också skyldiga att följa upp dessa tips genom att utreda om det finns någon bäring i dem. Om vi inte kontrollerar dem så begår vi tjänstefel.

En annan migga skriver:

Vi både kan och ska följa upp tips, även anonyma. Myndighetsutövning handlar om att främja rättigheter, beivra missbruk, och göra detta snabbt och säkert. Tyvärr har dock Lean skapat en miljö där det ska gå snabbt, inget annat.

Man tar ju upp berättelser av anonyma människor också i traditionella medier, inte minst i Aftonbladets serie där Migrationsverket granskades. Generaldirektören borde inse att miggorna riskerar hot och värre, om de går ut med sina namn. Han borde också känna till att en del av hans anställda har hotats, hängts ut på nätet, fått besök i hemmen där de bor med sina barn etc, bland annat av asylsökande som nekats uppehållstillstånd och av släktingar till asylsökande som fått avslag på sina ansökningar. Han borde känna till att det även gjorts polisanmälningar i vissa fall.

Som högsta chef på en annan statlig myndighet vet man att myndigheter ska agera på anonyma tips och anmälningar om de inte verkar helt uppåt väggarna. Man vet också – eller borde förstå – vad anställda riskerar genom att gå ut offentligt. Med tanke på detta borde man inte vifta bort och förringa vad anställda på ens myndighet år efter år berättar i skydd av den anonymitet de har lagstadgad rätt till och som kallas meddelarfrihet. I stället för att säga – som om personalen var hur lätt utbytbar som helst – att: ”Om man inte trivs med jobbet och arbetsuppgifterna så kanske man ska se sig om efter annat” , så borde generaldirektören vara stolt över att han har engagerade medarbetare som, på sin fritid, tar sig tid att berätta hur det är på deras arbetsplats, hans myndighet! Dessutom – om han läst miggornas berättelser skulle han veta det – så är det oerhört svårt och tidskrävande att lära upp nya handläggare och beslutsfattare, så han borde verkligen inte önska att de som påtalar felaktigheter och sådant som kan förbättras, ska se sig om efter andra jobb (vilket i och för sig många redan säger sig göra)!

Till sist Maria Wilhelmson som intervjuade generaldirektören igen:

När jag frågade honom om hur han såg på boken och alla vittnesmål svarade han att han inte tänkte läsa och att så länge ingen sa något direkt till honom så fanns det ingen anledning att bry sig. Och ingen har sagt något till honom.

Det är lite konstigt trots allt. Att all den kritik från miggorna som publicerats inte märks av inom Migrationsverkets väggar.

Maria Wilhelmsons material, som inte varit publicerat någon annanstans, är publicerat med hennes tillstånd.

Vänligen respektera att texten är © COPYRIGHT denna blogg och inte får förvrängas, vinklas eller användas i syfte som den inte är ägnad för. Länkning till texten får givetvis ske, men kopiering av mina texter är INTE tillåtet.