En bloggläsare, själv av utländsk härkomst (som det brukar heta), har skrivit nedanstående ganska drastiska inlägg, som det ligger mycket i. Texten berör de terrormisstänkta i Pakistan, frågan om niqab i det offentliga livet i Sverige och handlar också om att ta seden dit man kommer.
Varför väljer människor att bo här i Sverige om de inte vill acceptera våra lagar?
En person som som väljer att bära niqab gör inte det för att hon tycker att det är än bekväm klädsel. Med niqab följer regler som är helt främmande för oss, exempelvis som att otrohet i äktenskap ska straffas med döden, kanske också att man ska resa till andra länder och propagera för Jihad (Ghezali & Co). En muslimsk kvinna ska följa sin man vart än han går. Detta är ursäkten som den svenska medborgaren och mamman Safia Benaouda, som tillsammans med sitt barn sitter i ett fängelse i Pakistan, anför som förklaring till varför hon illegalt reste till Pakistan. Hon säger att hon följde sin mans order, så som islam påbjuder.
Det här är inte något som gäller i Sverige, vi har inte traditionen att vi måste följa våra män eller lyda deras order. Det är svårt att förstå den finska kvinnan, Helena Benaouda (mor till den nu i Pakistan fängslade kvinnan Safia), som konverterat till islam och som på allvar menar att kvinnan inom islam har rättigheter som en svensk kvinna inte ens kan drömma om. Safia Benaoudas mamma, Helena, har ”låtit sina barn välja sin egen väg”. Men hon har inte förstått att personer som inte kan acceptera eller förstå att islam inte är allenarådande i Sverige, nog borde åka hem och leva i ett muslimskt land.
Kristendom och islam etc är accepterade religioner här. Religionsfrihet råder. Men om jag väljer att konvertera till en primitiv religion från Afrika där jag måste uppträda barbröstad och min make (som är från Afrika) hellre vill uppträda utan byxor men iklädd ett penisfodral som hör till hans religion? Hur många jobb får vi? Får vi pengar om vi anmäler att vi blir diskriminerade på grund av vår religion?
Så långt den skrivande bloggläsaren.
Självklart ska man ta seden dit man kommer. Jag har bloggat om Tiina Kantola, finskan som flyttat till Erbil i norra Irak, och hon har också själv här på bloggen och i tv berättat om hur hon fått lära sig att hon inte kan bada naken i bastun på gymmet utan måste ha kläder på sig trots att där bara är kvinnor. Andra seder måste hon också ta till sig och respektera. När svenskar flyttar till andra länder går de ofta introduktionskurser för att lära sig vad som gäller i de nya hemländerna. Ingen skulle väl drömma om att kräva att få gå i urringade linnen och korta kjolar i Saudiarabien, till exempel.
Den som har flyttat hit måste givetvis acceptera de regler för ett smidigt samhällsliv och de traditioner som råder här, och vi ska stå fast vid att heltäckande kläder som döljer precis allt inte är acceptabelt i de svenska offentliga rummen så som skolor, sjukhus eller arbetslivet. Det är helt oförenligt med den frihet, jämlikhet och demokrati som råder i Sverige.
Vi har rätt att kunna identifiera och se dem vi möter, vi som så starkt opponerar oss mot hur kvinnor i muslimska länder går omkring som vålnader som man inte kan kommunicera med på ett normalt sätt.
Och här ett citat ur en ledarartikel i Dagens Nyheter den 19 september:
Alia Khalifa (som vill studera till barnskötare, min anm.) säger i radion att hon inte skulle vara beslöjad inomhus med barnen, däremot i kontakten med barnens pappor. Alia Khalifa säger redan där att hon inte kan tänka sig manliga arbetskamrater, att det vid sjukdom inte går att ringa in några manliga vikarier och att pappor vid hämtning måste vänta utanför dörren tills Alia Khalifa bytt om. Det är orimligt. Alia Khalifa bör byta yrkesbana. Eller garderob.
Och i en kommentar till ledarartikeln i DN skriver signaturen ”Goran”:
Vilken pappa vill lämna över sina barn till någon man inte ser? Svenska politiker och myndigheter måste sluta krypa för medeltida religiöst vansinne. Nu gäller det att vara tydlig och tala klartext så att detta får ett slut.