Två dagar senare gick luften ur alltihop. Då började först vaga, sedan starkare rykten nå oss: "Dawit Isaak är inte alls frigiven, han är bara ute för läkarundersökningar. Han ska tillbaka till fängelset igen".
Jag kan inte undgå att känna en svag men gnagande känsla av oro för att den svenska massmediehysterin kan ha bidragit till att det hela slutade så här. Svenska journalister har visat en klumpighet och ett nästintill totalt oförstående för att situationen i ett land som Eritrea inte på ljusår kan jämföras med den i Sverige. Journalister har trumpetat ut tankar och teorier som kanske kan ha retat eller irriterat regeringen i Eritrea, kanske skrämt den och fått den att fundera hur mycket Dawit Isaks frisläppande till ett land som Sverige kan skada den. Regeringen har förstått att medierna kommer att formligen kasta sig över Dawit Isaak som hungriga vargar och slita honom i stycken när han landar på svensk mark, och det Dawit Isaak då berättar om sina fyra år i eritreanskt fängelse är knappast "god reklam" för landet. Alltså tar man tillbaka honom till fängelset, och nu kan vi bara drömma om att han någonsin ska komma ut.
Jag hoppas innerligt att mina farhågor är felaktiga. Man vet aldrig med regimer som den eritreanska. Men om aningslöst mediefolk i Sverige har bidragit till att förstöra chanserna för Dawit Isaak att slippa ifrån sitt helvete och återförenas med familjen, då är det riktigt illa. Hyenementaliteten och scoop-hungern har många gånger medfört tragedier för enskilda människor, avsaknaden av medkänsla och ansvar i allvarliga situationer till förmån för egna ev Stora Journalistpriset-chanser har inte sällan varit överskuggande. Hur ofta diskuteras egentligen medmänskligt ansvar kontra allmänintresse seriöst och genomgripande bland dem/oss som skriver?