Arne
Foto: Merit Wager
Jag äter sommarfrukost på Tevere vid Nytorget, som så många gånger förr under den här sommaren – och tiotals tidigare somrar. Jag sitter med min kaffe och mina tidningar ute i värmen och tänker att det är härligt att inte sommaren är slut än. Det är lugnt och fridfullt, klockan är bara 9 och då sover Söderfolket ännu. Arne kommer förbi, han går sina vanliga vägar från morgon till kväll. Lite magrare, lite gråare än förra sommaren. Och munspelet har han inte med sig. Det har han inte haft på flera månader, säger mannen som jobbar på Tevere. Men Arne ställer glatt upp på en bild, han blev lite av en linslus när jag gjorde filmen om Vickys Livs förra sommaren, så han poserar hur vant som helst. "Han är kändis nu", säger Tevere-mannen och försvinner in i lokalen. Visst, det är toppen att Arne blev lite av en kändis efter filmen för då känner ännu fler igen honom och vet vem han är och kan hålla ett öga på honom, ge honom ett glas vatten eller en kopp kaffe och en macka och hjälpa honom om han behöver det.
Plötsligt slits lugnet sönder av en skärande alarmsignal åtföljd av ett mycket högljutt meddelande:
BRAND HAR UTBRUTIT I BYGGNADEN, VAR VÄNLIGA LÄMNA BYGGNADEN GENAST!
Och samma sak på engelska. Larmet och utropen kommer minst tjugo gånger, mycket högt så att ingen på flera kvarters avstånd kan undgå att höra dem. Två poliser har hämtat kaffe inne på Tevere och står och dricker det på gatan när larmet ljuder. De fortsätter lugnt att dricka sitt kaffe och prata med varandra. Rösten ropar ut att det brinner, om och om igen. Poliserna tar det hur lugnt som helst, dricker upp kaffet och går sedan med långsamma steg mot sin polisbil med rösten ropar ut att det brinner.
Jag tänker: "JA! NU kör de dit!", men icke! Nej, de kör i maklig takt Skånegatan fram och stannar – STANNAR! – i hörnet av Nytorgsgatan, kliver av och pratar med en lång, blond kvinna. Hela tiden ropar rösten att det brinner i byggnaden. Poliserna gör sig ingen brådska, så småningom sätter de sig i bilen igen och kör – inte nu heller mot byggnaden där det brinner utan Skånegatan rakt fram, mot Götgatan.
Efter ca 10 minuter kom i alla fall tre brandbilar tjutande med hög fart, med stor sannolikhet från vår egen Katarina brandstation på Tjärhovsgatan, känd bl.a. för att Nile City 105,6 spelades in där. Vår brandstation är f.ö. Stockholms äldsta, 130 år i samma byggnad.
Inte vet jag om det är så att de två poliserna ansåg att de inte behöve (!?) rycka in om det inte stod i deras arbetsbeskrivning för dagen. Eller om det fanns något annat skäl till att de inte brydde sig ett smack om brandlarmet. Jag, som satt vid Nytorget och hörde de uppfordrande ropen och det skärande larmljudet, tyckte i alla fall att det var märkligt att polismännen inte rörde en fena i riktning mot branden. "Så typiskt svenskt", tänkte jag för mig själv och lade även detta till samlingen av exempel på avsaknad av personligt ansvar och ansvar överhuvudtaget.