Den 14 februari skulle TV4 ha visat ett inslag om Lars Kihlstedt i programmet Drevet. Av någon anledning visades det inte. Sommaren 2003 skrev jag om honom på Expressens ledarsida, där jag då jobbade: 030710: Benåda Lars Kihlstedt. Jag har också skrivit inlägg här på bloggen om och av Lasse: 26 juli 2006: Lasse Kihlstedt – three years later…, 1 augusti 2006: ”Fångarna är inga sanningsvittnen”!, 8 augusti 2006: Apropå Lars Kihlstedts berättelse: Ett inlägg från en kriminalvårdare i Sverige. Lars Kihlstedt har själv gästbloggat här den 28 december 2006: Be my guest # 40: Lars Kihlstedt, felaktigt dömd.
Så här skriver Lars Kihlstedt själv inför visningen av Drevet i TV4 onsdagen den 14 februari kl 22.35:
Likgiltigheten som man måste anskaffa när man är tvungen att sitta fängslad, har ett järngrepp om min själ. Man är tvungen att stänga av så mycket känslor man kan, för att överleva tid i fängelse annars skapar man sig tokig. Man är död fast man lever. Okej, jag hetsar inte upp mig för så mycket längre och är lugn i de flesta lägen då andra skulle slita sitt hår i förtvivlan. Men jag önskar få tillbaka mitt gamla jag med mera känslor. Både lättare till glädje och till sorg.
Sex månader har gått sedan jag blev villkorligt frigiven och nu har nästa straff startat. Det är inte bara psykiska effekter som uppstår utan också rent fysiska. Just nu genomlider jag en period av konstant trötthet så jag knappt kan hålla mig vaken på dagtid och slocknar redan vid åttatiden på kvällen. Önskar att allt blev normalt snart. När det gäller mina barn, har jag trott att de gått hyfsat oskadade ur detta. Men det har visat sig att så inte är fallet.
Människor runt omkring mig i småstaden beter sig så att jag känner att jag skulle vilja flytta härifrån. Varför ska jag behöva känna så när jag inte gjort något fel?Jag fyller 40 år i år och har inte en endaste betalningsanmärkning trots den prekära situation som samhället, tillsammans med min bror, försatt mig i. Jag har på förekommen anledning inte kunnat arbeta och således varit tvungen att nolltaxera. Jag får inte låna till en avbetalning på en TV för några tusenlappar än mindre låna något till en bil. Det tar två år innan det syns att man tjänat några pengar, i datasystemen. Och något bra arbete är det bara att glömma. Är du med i belastningsregistret så är de flesta jobb bara att säga ”goodbye” till. Jag får vara tacksam för att bli klassad som arbetshandikappad av arbetsförmedlingen och fortsätta jobba som bonddräng. Jag föraktar inte arbetet på något sätt, men det är svårt att starta om och bygga ett liv när jag har 11.000-13.000 kronor i handen när skatten är dragen. Och jag har helt andra ambitioner. Möbler har jag fått till skänks av barnens mor och kläder fick jag av medfångar och så har jag fått lite av min äldste son som vuxit sig stor.
Helvetet började redan 1999 och nu har vi den 14 februari 2007. Och allt för att jag är skyldig till är att jag hade en bror som är kriminell. Företrädare för samhället gjorde antingen ett dåligt arbete eller hade bara ”en dålig dag på jobbet”. Jag har haft tankar på att släppa allting och lägga det bakom mig, men det retar mig så in i helvete att människor som är anställda av, och ska arbeta för, det svenska folket är så himla verklighetsfrånvända och verkar helt ansvarslösa! Och att de absolut inte ägnar en enda tanke åt vilka konsekvenser deras beslut får. Mitt fall var säkert bara toppen på ett isberg, en sketen historia om stöldgods som saknar ingredienser som ond bråd död och blod, och som ”bara” renderade mig 30 månaders fängelse. Vad bråkar han om egentligen den där Kihlstedt?
Fattar inte företrädare för statsmakten att de borde skämmas över att en endaste människa ska behöva bli behandlad så illa som jag blivit? Och att de kommer att få gräva ner mig innan jag ger mig. Samtidigt är jag tacksam över att jag har överlevt fängelsevistelsen och att jag tog hotelserna från min bror på allvar. En av målskamraterna och medlem av den s k ”Lidingöligan” avtjänar ett sexårigt fängelsestraff för dråp för att han ska ha skurit halsen av en man i en ouppklarad affär. Så visst kunde allt varit mycket värre. Och bitter vägrar jag bli för då har de förstört min framtid också. Även fast det inte finns något kvar att kavla upp på skjortärmarna så kommer jag att fortsätta göra det.