Så här skriver en migga med lång erfarenhet av och god insyn i ”kulturen” och strukturerna och beteendet inom Migrationsverket i allmänhet och i historien med den sparkade Lennart Eriksson i synnerhet:
Kejsarvansinnet inom Migrationsverkets chefselit
Migrationsverket är inte någon liten kommun i Norrlands inre; det är inte någon obskyr förvaltning som sällan eller aldrig tilldrar sig uppmärksamhet; det är inte något privat fåmansföretag som arbetar på, oavsett om det är regn eller sol.
Nej, Migrationsverket är istället Sveriges mest uppmärksammade statliga myndighet, mer uppmärksammad än polis och åklagare. Det är också den mest nerskrivna myndigheten, mer kritiserad än vad exempelvis Försäkringskassorna och CSN tillsammans någonsin varit i närheten av.
Det normala för ansvariga personer vid en så uppmärksammad myndighet – eller uppmärksammad myndighet överhuvudtaget – är att om de ertappas med att fela så gör de snabbt rätt, håller sedan låg profil, drar sig undan uppmärksamheten, väntar ut stormen, och låter tiden ha sin gång. Det är det normala. Vid Migrationsverket går man emellertid till angrepp och utmanar förnuftet genom att angripa en person för dennes politiska åskådning (en åskådning som delas av hälften av regeringen) och genom att ha en syn på Hamas som är i direkt motsatsförhållande till riksdag, regering och EU. Till detta finns det tre alternativa förklaringar:
1) Antingen är chefskapet djupt rotat i monumental inkompetens.
2) eller lider samma chefer av kejsarvansinne. De lever i tron att myndigheten Migrationsverket är deras företag där de inte bara är direktörer utan också är aktieägare och styrelse.
3) eller så är det en kombination av alternativ 1) och 2).
Statskontoret levererade för några år sedan en totalsågning av Migrationsverkets lednings- och styrningsfunkton: den sågningen ledde till att Migrationsverket omorganiserades till verksamhetsområden och med en rättsenhet. Det är dags för en ny sågning: den här gången gäller det en omorganisation av chefskapet.
