Jag har några gånger tidigare publicerat berättelser om och av svenskar som gift sig med utomeuropéer och om deras ofta nästan oöverstigliga”utmaningar” (alltså enorma problem, med vanlig, icke politisk vokabulär) när det gällt för dem att hämta sina äkta makar till Sverige. Läs en annan historia i slutet av det här inlägget.
Här följer en ”sann historia ur verkliga livet”, den handlar alltså om. riktiga människor och deras berättelse är en helt osannolik historia om maximal otur och oöverstigliga hinder.
Jag har följt din blogg periodvis i flera år. Ibland har det funnits texter om svenskar som försöker få hit en utomeuropeisk partner. Sedan ett tag tillhör jag nu själv den kategorin. Jag tänkte skriva till dig för att du är kunnig och kanske kan ge mig några råd om vad jag kan göra. Men också för att min berättelse kanske kan vara av intresse för dig och andra.
Jag är alltså en ”pursvensk”, som Ulf Nilsson uttryckte saken en gång i Expressen. Men jag befinner mig i samma situation som många syrier som försöker få hit sina fruar. För en del av syrierna verkar det dock gå ganska snabbt. Jag kan inte låta bli att undra om det kan vara så att min fru, som är syrier, har lägre prioritet för att hennes man är svensk? Att jag alls ställer den frågan är fullständigt obegripligt för en syrier. Han utgår från att det självklart måste vara tvärtom. Man måste nog vara svensk för att förstå frågan.
Jag träffade min fru genom hennes syster som bor i Sverige. Min fru bor och jobbar i Libanon, men myndigheterna i landet har gjort klart att de inte vill ha henne i landet, trots att hon jobbar där och det är krig i hennes hemland. Vid ett par tillfällen har de beslagtagit hennes pass och pressat henne att åka därifrån.
Jag träffade henne efter att jag hade konverterat till islam. Jag har alltid varit något av en andlig sökare och dessutom gillar jag budskapet som sätter starkt fokus på familjen. Jag hade nog blivit lite skadad av postmoderna kaotiska relationer och längtade efter ordning. Eftersom en del muslimer har drabbats av något slags vansinne så vill jag dock understryka att det är sufismens islam som jag alltid har känt mig attraherad av och som jag konverterade till. ”Jag tror på kärlekens religion”, som Ibn Arabi skrev.
Det var lite senare som min frus syster kom till mig och sa: ”Du är alltid så ensam. Du borde tala med min syster.” Och hon sa också att hennes syster befann sig i en svår situation och hon bad mig hjälpa henne. Vi blev Facebookvänner till att börja med. Vi hade kontakt via nätet en tid och allting kändes bra så jag åkte till Libanon för att träffa henne. Hennes syster sa: ”She is very pure” när jag åkte. Jag förstod inte riktigt vad systern menade först, men när jag träffade min blivande fru så är ”ren” ett ord som faktiskt passar. Jag har aldrig träffat en så mjuk och oskuldsfull kvinna förut. Hon är vuxen, närmare 30, men känns lite som ett barn. Förståndet är det dock inget fel på, det är inte så jag menar. För mig var ekvationen hursomhelst perfekt så jag föll pladask för henne och hon väckte mina beskyddarinstinkter med en kraft som jag inte visste fanns där.
Att jag så att säga skulle rädda en kvinna i nöd fanns där som en idé innan jag hade träffat henne. Men hon gillade inte det: ”Jag behöver inte bli räddad”, sa hon bestämt. ”Om jag ska gifta mig vill jag att det ska vara på riktigt.” Tanken att jag skulle rädda henne förändrades när jag träffade henne. Efter det ville jag bara vara med henne. Helst nära och hela tiden. Vi gifte oss vid shariadomstolen i Beirut. I mitt sinne fanns inte minsta lilla tvekan om att det var ett riktigt äktenskap och jag kände mig glad och lycklig med henne vid min sida. Hennes bror och mamma var där. Hennes far släpptes inte över gränsen mellan Syrien och Libanon, så han kunde inte vara med. Men han ringde till mig på kvällen efter att vi hade vigts och grät i luren, vilket jag tyckte var rörande.
Vi hade väntat mer än ett år på att hon skulle få komma till en intervju på en svensk ambassad när vi äntligen fick ett besked från Migrationsverket. Vi bokade omedelbart en tid vid den svenska ambassaden i Istanbul, min fru fick inte göra intervjun i Libanon. I Istanbul fick hon dock en tid snabbare än jag hade väntat mig: vi kontaktade ambassaden i december och hon fick tid i februari. Vi var naturligtvis jätteglada över att något äntligen hände efter ett års väntan. Men vi hade inte räknat med att Turkiet plötsligt skulle ändra sina regler.
Strax efter årsskiftet började Turkiet kräva visum av syrier. Så nu kunde min fru inte åka på intervjun. Jag bokade en ny tid till henne i april för att hon skulle hinna ansöka om visum. Men efter att ha behandlat saken nekade Turkiet henne visering. Hon har fått tid för en intervju den 28:e april, men nu kan hon alltså inte åka dit. Turkiet vill väl inte vill att syrier ska komma via Libanon och turkarna tyckte tydligen inte att det var värt att göra ett undantag för henne bara för att hon hade en inbokad tid på den svenska ambassaden i Istanbul.
Efter en lång och svår väntan får vi alltså uppleva hur dörrarna slås igen mitt framför våra näsor. Det är inte bara Turkiet: hon har kontaktat Egyptens, Jordaniens och Förenade Arabemiratens ambassader i Libanon. Alla säger att de inte kommer att ge henne tillstånd att åka till de länderna för att bli intervjuad på svenska ambassaden där. Hennes far, som bor i Damaskus, blev så trött på alltihop att han sa att det är lika bra att hon åker tillbaka till Syrien och dör tillsammans med sin familj, om det ska vara så här.
Jag gifte mig dock inte med henne för att hjälpa henne, utan för att hon är en underbar kvinna som jag vill dela mitt liv med. Som det ser ut nu verkar äktenskapet emellertid vara på väg att förvandlas till en riktigt mörk mardröm. Ska jag sitta i säkerhet i Sverige medan hon måste återvända från Libanon till krigets Syrien? Ska jag inte få ta hit min hustru, samtidigt som det kommer så många andra hit utan anknytning till landet? Människor som dessutom ofta följer illegala vägar. Är inte det i praktiken rena uppmaningen att strunta i lagarna? Om du är laglydig så förlorar du.
Vi har verkligen försökt göra allt enligt reglerna och det håller nu på att leda oss in i en personlig katastrof. Om jag hade betalat en smugglare skulle hon antagligen ha varit här nu. Då kunde hon istället ha sökt asyl och hon skulle dessutom ha fått ekonomisk hjälp som hon inte får som min fru. Det gör ju egentligen ingen skillnad för vårt äktenskap om det är erkänt av Migrationsverket eller inte.
Jag jobbar som gymnasielärare, bor i ett hyfsat stort radhus med plats för både henne och eventuella framtida barn och jag vill inget hellre än att ha henne vid min sida. Men hon ska alltså tvingas tillbaka till Syrien, trots att hon har ett färdigt hem och en man med fast jobb och stadig ekonomi som väntar på henne här!
Jag har sagt att om alla dörrar stängs så kommer jag till Syrien och stannar hos henne tills vi dör eller någon öppnar en dörr åt oss. Jag menar allvar, men jag vet inte om Syrien släpper in mig. Och jag vill inte skapa problem för hennes familj. Om de har en västerlänning hos sig så tror jag att det innebär en ordentligt ökad fara för hela familjen. Så inte ens den dörren verkar vara öppen. Såvitt jag kan se just nu är alltså alla dörrar stängda för oss.
Jag är beredd att göra nästan vad som helst för henne. Men vad ska vi göra? Finns det någon vi kan vända oss till som kanske kan hjälpa till? Fast det är hon och hennes familj som måste bestämma vad de är villiga att göra och riskera.
Jag hoppas att våra nuvarande, till synes oöverstigliga, problem så småningom leder till en situation där jag kan se tillbaka och konstatera att kärleken verkligen övervinner allt.
Inför publiceringen av Axels (han heter något annat) berättelse skrev han också detta:
Jag är mycket frustrerad av situationen. För lite mer än ett år sedan hade min fru det ganska bra i Libanon och Migrationsverket sa att de skulle behöva kanske nio månader för att bli klara med vårt ärende. Om jag hade vetat vad som sedan skulle hända så skulle jag ha anlitat flyktingsmugglare för ett år sedan! För därefter fördubblades väntetiden. Och sedan stängde Turkiet sina gränser mot Libanon för syrier. Och svenska ambassaden i Turkiet hänvisar till ett antal länder där det finns svenska ambassader som kan göra intervjun, men där släpps hon inte in av de ländernas myndigheter. Vi har alltså hamnat i en fälla där hon nu sitter fast. Nu är hon i Libanon illegalt eftersom Libanon inte längre vill förnya hennes tillstånd att arbeta.
Hon befinner sig alltså illegalt i Libanon, på grund av att allt har gått så långsamt, så jag vill vara försiktig. Och hennes föräldrar bor i ett land i krig, så jag behöver vara försiktig för deras skull också.
Hur ska jag få ut henne ur den här fällan?
Ett annat fall:
• ”Vart på Migrationsverket ska jag vända mig för att få svar på mina frågor?” – 22 juni 2014 •
• Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 1. – 5 augusti 2014
• Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 2. – 6 augusti 2014
• Om en svensk mans kamp för att hans fru ska få uppehållstillstånd i Sverige så att de kan leva här tillsammans. Del 3. – 6 augusti 2014