Så här säger Raad Mehdi, 47, i Sydsvenskan, innan han går ombord på planet som ska ta honom från Malmö till hans hemland, Irak:
Irak är möjligheternas land i dag. Mycket måste byggas upp från början och har du idéer och kapital är chanserna goda till stora framgångar.
Jag vet att allt lugnat ner sig betydligt de senaste åren. Jag känner bara förväntningar och ingen direkt rädsla, även om det var ett attentat i min blivande stadsdel förra veckan. Det känns trots allt väldigt spännande att flytta hem igen.
Som jag har skrivit i tidigare inlägg – bland annat här – så är det numera lönsamt med många flygningar varje vecka från Stockholm och Malmö (och Köpenhamn) till både Erbil i norra Irak och till Bagdad. Det går således utmärkt att återvända – ”Irak är möjligheternas land” – och därmed kan behov av uppehållstillstånd för irakier i andra länder inte längre vara akut. Undantag finns givetvis, men generellt.
Jag känner starkt med dem som återvänder och jag är glad för deras skull. För om man byter land, och i irakiernas fall också kultur, religion, statssystem, som vuxen (efter 14, 15 års ålder) så finns längtan till hemlandet alltid, alltid där. Svenskarna tror i sin naiva välvilja att alla vill bli ”svenskar” och att det är varje människas högsta önskan och största dröm att få ”känna sig som en svensk”. Men de flesta människors högsta önskan och största dröm är att få leva i sitt eget land, med sitt eget språk, med sin egen kultur och med allt det man av olika anledningar har lämnat. Sina rötter kan man aldrig skära av.
”Irak är möjligheternas land”. Det säger irakierna själva och det finns ingen anledning att inte tro dem.