Det kom ett mejl från en för mig okänd person, apropå inlägget Public SERVICE? Jag publicerar det med skribentens tillstånd:

Jag vill härmed tacka dig för inlägget idag, söndag 24 juli, om SVT och NRK. Jag följer din blogg varje dag och vill instämma i det du skriver idag.

Sedan i fredags har jag funderat över om jag skulle skriva till dig eller inte angående den erbarmeliga nyhetsrapporteringen i SVT och TV4 om katastrofen i Norge. Efter Rapport-sändningen fredag 18.00. som var så undermålig och förvirrad att jag knappt trodde det var möjligt att producera något sådant i en Public Service-kanal, har jag undrat över inte bara terrorhandlingarna och katastrofen i dess spår, utan också över hur SVT tar sitt ansvar som radio och tv i allmänhetens tjänst.

Studioreportrarnas frågor av typen ”hur känns det?” och ”hur är stämningen” samt den utsände reporterns intetsägande svar var helt renons på yrkeskunnande, språkkänsla och saklighet. Som tur va, mitt i eländet, lade SVT ut NRKs sändningar live och det blev det bästa som kunde hända för den svenska publiken, som då kunde följa skeendet minut för minut.

NRKs professionella, sakliga och värdiga  nyhetsförmedling, trots den katastrof som drabbat dem alla, blev ett memento tror jag, för oss som följde den. Tyvärr framstår SVT som otillräckligt och undermåligt under dessa dagars dramatiska  händelser. Vi förtjänar bättre från en radio och tv i allmänhetens tjänst.

Med vänliga hälsningar
Ingrid Lindgren

Svenskarna vill också ha en god Public Service. Svenskarna vill också ha kunniga, kreativa, allmänbildade och professionella reportrar och programledare. Inte skrikiga, icke-lyssnande, oinspirerade med korkade frågor som får också den de intervjuar att framstå som korkad när han/hon står där och tvingas svara på sådant som: ”Hur känns det?”, som verkar vara svenska journalisters standardfråga i de flesta sammanhang.

De senaste dagarna har svenskarna kunnat se en helt annan, respektfull  och professionell journalism och mediehantering i NRK. Och som jag, som också kontinuerligt tittar på YLE Finland, har kunnat konstatera att man också har där. Skillnaden mellan NRK och YLE å ena sidan och SVT och TV4 (som visserligen inte är Public Service, men vill verka som det) å den andra, är som mellan natt och dag.

Det fruktansvärda som hänt i Norge har öppnat många svenskars ögon för hur Public Service ska vara. Men i Sverige kan vi bara drömma om något liknande.

P.S. Med alla sina mängder av anställda chefer på alla möjliga nivåer och med sina många intagna inhoppare på olika positioner (reportrar, sändningsproducenter, fotografer, översättare etc)  från bemanningsföretag drivna av tidigare utsparkade SVT-anställda, är SVTs verksamhet i obalans. Och rädslan är stor bland dem som har kvar sina anställningar – de vågar inte säga så mycket eftersom de då riskerar att också få gå, så som hundratals av deras kollegor redan har fått göra. Det är ingen kreativ miljö, precis, och kvaliteten blir förstås också lidande. Det finns mängder av anonyma vittnesmål från SVT-medarbetare om vad rädslan för att inte få ha kvar sitt jobb gör med dem. SVTs ledning känner till klagomålen och vittnesmålen, men verkar inte tycka att de är viktiga och något att bry sig om. Och, till slut: GIVETVIS – ifall någon är så dum att den tror att jag menar det – så är inte ALLA okunniga, oinspirerade, slöa och okreativa inom SVT och TV4!
© Denna blogg.