Sakta men säkert tränger miggornas berättelser sedan mer än fem år här på bloggen och i boken Inte svart eller vitt utan svart och vitt fram. Som till exempel i ledaren Asylrätt och dimridåer i Gotlands Allehanda den 9 februari. En migga skrev nyss, i inlägget En migga: ”Jag har så svårt att förstå det kontroversiella i att försöka komma åt fusk och bedrägerier.”:
Men ingen verkar vara intresserad av att ta till sig vad vi har att säga. Hallå, är det någon som hör mig?
Att miggorna har rapporterat månad ut och månad in, år ut och år in, är en enorm bedrift! Knappt en enda gång under de mer än fem år de skrivit har deras insatser fått vare sig den uppmärksamhet eller den uppskattning de är värda. I en demokrati ska information ges allsidigt och det har miggorna, som de absolut enda i detta land, bidragit med sedan slutet av år 2007! De har alla skrivit på sin fritid, de har bemödat sig om att beskriva sin verklighet och vad de möter i den på ett så sakligt och korrekt sätt som möjligt. Hundratals och åter hundratals berättelser har de orkat teckna ned: lång och korta, hårresande och hemska, sorgliga, tragikomiska, tragiska. Genom åren är jag den enda som har tackat dem och sagt att det de gör är en viktig gärning både för dem som läser denna blogg och för framtida forskare som inte behöver förlita sig enbart på journalisters ensidiga och oinsiktsfulla (undantag finns givetvis, men de är få) rapportering från området ”invandring”.
Miggorna borde få Stora Journalistpriset!
Nu skriver i alla fall Gotlands Allehanda (se ovan för länk) bland annat följande:
Merit Wager ger på sin blogg röst åt tjänstemän vid Migrationsverket som berättar hur flyktingar med verkliga asylskäl tvingas till mycket långa väntetider eftersom tjänstemännens tid går åt till asylsökande som saknar identitetshandlingar eller har falska sådana.
Gutta cavat lapidem (Droppen urholkar stenen)!