Text med anledning av information i Svenska Dagbladet – Arbetsförmedlingen öppnar i Addis:
Fundering: Eftersom de anhöriga är i Etiopien, inte i Somalia och inte i fara, och det ofta handlar om fru och tre-åtta barn, varför hjälper inte svenska myndigheter i stället maken (som är den som oftast är här) att återvända och förenas med sin familj i det land där denna familj oftast bott i många år? Vore det inte på många sätt (kanske alla) främst bättre men också billigare att en person återförenas med de tre, fyra, nio eller fler familjemedlemmar som sedan länge finns i ett land där de inte är hotade och som de inte har asyl- eller skyddsskäl skäl gentemot, ett land där de förstår språket och kulturen, än att den stora familjen kommer hit till utanförskap och arbetslöshet?
Jag kan redan nu gissa hur det här projektet kommer att falla ut och hur det kommer att beskrivas om två år. Jag är övertygad om att jag då kommer att ha anledning att säga: ”Vad var det jag sa!”!
Så här kommenterar en migga ovanstående:
Det är många som har bloggat om artikeln i Svenska Dagbladet. Arbetsförmedlingen kanske borde försöka hjälpa dem som finns här först, tycker många. Nu verkar man dock inte ha förstått att dessa personer redan har fått uppehållstillstånd och kommer att bli arbetsförmedlingens bekymmer i vilket fall som helst.
Men det är märkligt att ingen verkar göra samma reflektion som du!
Visserligen är ambassaden i Addis närmaste ställe för somalier att lämna in sina ansökningar, men är det rimligt att tro att de kommer direkt från Somalia? Hela Ogadenprovinsen i Etiopien befolkas ju av somalier, men de är etiopiska medborgare. Är det verkligen meningen att vi ska ta emot somalier från Etiopien inom asyl- och anhörigsystemet, är det verkligen de som behöver skydd i Sverige?
Kommentar: Ingen.