Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Kommunalarbetarens sajt.
Ur artikeltexten i Kommunalarbetaren, daterad 13 jun i 2018:
Arbetsgivare ser mellan fingrarna och anställer personer som inte kan tillräckligt bra svenska, visar KA:s granskning.
– Det finns inga som helst begränsningar på hur lite svenska man kan kunna, säger Elisabeth Antfolk, förtroendevald för Kommunal.
Ett utdrag ur texten som på ett glasklart sätt visar vad bristen på kunskaper i svenska och överhuvudtaget tillräcklig utbildning för att klara jobbet, kan leda till:
Strax efter klockan åtta en januarikväll förra året ramlar en äldre person i sitt hem i trakten av Nyköping. Personen slår i huvudet och larmar hemtjänsten. Ingen kommer. I en timme blir brukaren liggande på golvet. Först när nattpatrullen går på sitt skift får personen hjälp upp. Det visar sig att den vikarie som borde ha åkt dit inte har förstått vilken telefon som är larmtelefon och därför inte har nåtts av larmet. Trots att en chef också ringde upp uppstod missförstånd och vikarien åkte hem i stället. Den anställda har inte svenska som modersmål och enligt Nyköpings kommun, som senare gör en lex Sarah-anmälan, är bristande språkkunskaper en orsak till att larmet inte besvarades i tid. Då brukaren äter blodförtunnande medicin kunde missförståndet ha fått allvarliga konsekvenser. Även tidigare på kvällen missades ett larm på grund av språkbrister hos personalen.
Kommunen skriver i sin utredning att det finns risk att fler liknande incidenter händer igen på grund av svårigheten att få tag på personal som pratar tillräckligt bra svenska.
Och ytterligare ett utdrag, som det inte går att undvika att förhålla sig till:
Sundsvall är en av de kommuner där äldreomsorgen anställer en stor del personal med utländsk bakgrund. En undersköterska på ett äldreboende berättar om stora svårigheter med vikarier som inte klarar att svara i telefon, skriva avvikelserapporter och sköta dokumentation. Arbetsuppgifter som att beställa mat och hjälpmedel hamnar på den ordinarie personalen.
– Många av de här personerna är väldigt arbetsvilliga och duktiga och vi har höga sjuktal och verksamheten skriker efter personal. Men arbetsmiljömässigt blir det väldigt betungande för den ordinarie personalen när kommunikationen inte fungerar och mycket ansvar landar på dem, de orkar inte.
Det tycks som om – alla fagra ord om motsatsen till trots – synen på gamla, sjuka och handikappade är grundmurad i Sverige: Dem kan man hantera hur som helst, de är tärande och inte närande, de betalar inte längre skatt, det är inte värt att satsa på dem. Och de orkar inte demonstrera och kampanja och kämpa för ett värdigt liv.
Det är, för många av oss och då inte minst bland dem som drabbas av det, ett välkänt faktum att hemtjänstföretag skickar ut personer utan behövliga kunskaper om vad det innebär att vårda och hjälpa svårt sjuka, handikappade och gamla i deras hem. Utan att kunna kommunicera med dem de ska ”vårda”. Personer som inte har en aning om mediciner, men som ändå har ”delegeringsrätt”, det vill säga rätt att utportionera mediciner och ge sprutor. De ska hålla reda på vilka mediciner och sprutor ”brukarna” (obehagligt ord som ”i branschen” används i stället för ”vårdtagare”) ska ha; komma ihåg att ge dem dessa och att ge dem rätt mängd. Dessa utländska personer utan språkkunskaper vet ibland inte ens vad de ska göra och vem de ska kontakta om någon får en stroke eller något annat allvarligt händer, som kanske ett livshotande epileptiskt anfall eller en hjärtattack när de befinner sig hos vårdtagarna (som jag föredrar att kalla dem). Jag har själv tagit del av berättelser både av vårdtagare som fått besök av helt okunniga och för dem okända utländska personer, och av icke svenskar själva som skickats ut till svårt sjuka människor med bara några timmars genomgång och utan relevant och i sammanhanget nödvändig medicinsk- eller vårdutbildning. Och med alldeles för dåliga kunskaper för att ens kunna föra ett normalt samtal på låg nivå på svenska…
Det finns givetvis och självklart också – det ska absolut i rättvisans namn sägas – ett stort antal människor inom hemtjänsten från utomeuropeiska länder som bott här länge och som både behärskar svenska och har god, eller åtminstone viss, utbildning för jobbet. Bara så att det är klart. Det hindrar dock inte att otryggheten är mycket stor hos de människor som i sina hem tvingas släppa in – och vara helt utlämnade åt – människor som ofta har otillräckliga, inte sällan ytterst bristfälliga kunskaper i svenska och till stor del saknar kunskaper i det mesta som har att göra med vård av gamla och sjuka. Och dessutom en människosyn och kultur som starkt skiljer sig från den i Sverige, vilket är en extra påfrestning för dem som är sjuka och sköra och som behöver hjälp. Det hjälper inte att hemtjänstpersonal som kommer in i vårdtagarnas hem är hur trevlig och välvillig som helst, den utgör ändå en fara för dem som behöver hjälp oh vård.
Det är livsfarligt att man med berått mod tar in människor att ”vårda” svårt sjuka och gravt handikappade, ofta riktigt gamla människor. Det kan leda till vanvård, till och med till död. Men främst leder det till starkt sänkt livskvalitet för vårdtagarna som är hjälplöst utlämnade åt främlingar som de inte kan kommunicera med och som de inte känner någon gemenskap med. Främmande människor som travar in i deras hem och som det inte går att kommunicera med och som inte vet vad och hur de ska agera.
Skulden ligger helt på dem som anställer personal för livsavgörande jobb, människor som inte har kapacitet att klara jobbet och därför alltså faktiskt kan utgöra en direkt livsfara för vårdtagarna.
Artikeln i Kommunalarbetaren skrevs, som tydligt framgår, för exakt två år sedan. Den är ingående, den är kritisk, den skildrar verkligheten. De samtal och den mejlkorrespondens jag har haft med människor som befinner sig i hemtjänsten , både de som vårdar och de som är vårdtagare bekräftar och beskriver detsamma idag som artikeln i beskrev i juni 2018. Därför, idag, två år senare, är frågan:
