Klicka på bilden för att läsa mer om och se trailer från filmen.

En inbjudan från Finlands ambassad till specialvisningen av den storslagna, rekordslående filmen Tuntematon sotilas (Okänd soldat) efter Väinö Linnas klassiker med samma namn som utkom år 1954, gjorde att jag såg den på Filmstaden i det pampiga Mall of Scandinavia. Jag hade inte tänkt se filmen i den sorgligt nog en timme nedkortade versionen som ska visas i Sverige, från 3,15 timmar till 2,14 timmar eftersom jag, i likhet med alla finländare jag talat med, vill se hela filmen, inte en stympad version. Men så småningom kommer vi förmodligen att kunna köpa filmen och se originalversionen, som man (SF?) av svårbegriplig anledning inte tror att svenskar orkar se. SF kanske inte har tänkt på att det bor hundratusentals finländare i Sverige…

Regissören Aku Louhimies säger:

Jag hoppas att filmen sammanför generationerna och hjälper att hitta nya perspektiv på var vi finländare har kommit ifrån. Det är en stor ära att få göra just denna film till Finlands 100-årsjubileum.

Filmen hade premiär i Finland den 27 oktober och har hittills setts av över 700.000 personer. I ett litet land med 5,5 miljoner invånare är det förstås alldeles oerhörda siffror. Länkar till recensioner av filmen finns i slutet, efter texten.

SF hälsade oss välkomna till filmvisningen och den stora biografsalongen var nästan fullsatt. Representanten för SF samtalade också kort med regissören och manusförfattaren Aku Louhimies och med Jussi Vatanen, som spelar Koskela. Så här lät det i en inte perfekt inspelning eftersom jag satt långt ifrån, på ibland nästan Kaurismäki-kärvt, korthugget finskt sätt, med flera korta svar som inte innehöll ett enda ord för mycket.

Filmen är mäktig, känns äkta och inte “spelad” och det är inte fel att säga att den är storslagen. De för alla finländare så väl kända karaktärerna finns med, naturen var bedövande vacker och bedövande fast på ett annat sätt, var ljuden av skottlossningar, kanoner och sprängladdningar. Skräcken som ibland överväldigade de modiga, ibland dumdristiga soldaterna kändes äkta. Förmodligen har också alla skådespelare själva egna relationer till kriget genom fäder, mor- eller farbröder, mor- och farfäder. De absolut flesta om inte alla, har någon eller flera i sin släkt som deltagit eller på något sätt berörts av kriget. Och alla har vuxit upp med Väinö Linnas soldater i bokklassikern Okänd soldat.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Under föreställningen satt jag bredvid en mycket gammal man som jag bara hade hunnit nicka ett “god dag” åt innan filmen började. Jag tittade på honom ibland i smyg för att se om han somnat, men det hade han inte. Han satt blickstilla med händerna i knäet genom hela filmen och följde med allt som hände. När filmen var slut och publiken hade applåderat var det ovanligt tyst i salongen. Inte det vanliga sorlet utan det var som om många var försjunkna i egna minnen och tankar; att människor var starkt gripna av vad de sett rådde det inga tvivel om. Jag vände mig mot mannen som satt kvar bredvid mig och frågade om han var en av dem som stred i det krig vi just sett skildras i filmen. Han nickade.

Jag frågade: “Oletko suomalainen? Oletko sotaveteraani?” (Är du finländare? Är du krigsveteran?”) eftersom det ju var det mest troliga. Men hans svar var en lätt skakning på huvudet och ett korthugget “svensk”. Det visade sig att han hade deltagit i Svenska Frivilligkompaniet 13 december 1942 – 26 september 1943 och fyllt 21 år den 26 mars 1943. Jag blev både glad och rörd, jag klappade honom på armen och sa att jag själv och alla finländare är oändligt tacksamma för att han, som inte alls hade behövt det, ställde upp för oss och var beredd att offra sitt liv.

Mannen, som hette Jan-Erik Kjellberg, hade lite svårt att prata. Han började leta efter papper och penna för att skriva sitt namn, trodde jag. Jag såg att det låg några hopvikta papper på golvet framför hans fötter och plockade upp dem. Det var dem han letat efter och han räckte över ett till mig. Där stod:

 

Ostakaa kirja ja lukekaa! Jan-Erik Kjellberg on siis viimeinen Karjalassa taistellut silmännäkijä vielä elossa!

Jag fick inte bara en utan två fantastiska upplevelser samma kväll. Både filmen och Jan-Erik Kjellberg gjorde starka intryck och kommer att stanna i mitt minne. Och hela tiden fanns förstås också min egen far i tankarna. Han ville aldrig prata om kriget…

© Vid citat eller texter efter tips från den här sajten, vänligen länka till originalinlägget!