Något om hur man ser på försvaret av sitt land i Finland.
Republikens president (som han alltid presenteras som i Finland), Sauli Niinistö, har hållit tal vid öppnandet av den 219:e försvarskursen den 7 november 2016. Han börjar med att gratulera dem som blivit valda att delta i den riksomfattande försvarskursen och säger:
Ni är med på kursen eftersom ni behövs. Var och en av oss behövs. Jag brukar säga att alla finländare är försvarare av sitt land. Försvarsviljan är ingen ålderdomlig retorik i dessa allt mer oförutsägbara tider.
Presidenten fortsätter:
Det är positivt att finländarna delar den här tanken. Åtta av tio finländare är redo att försvara sitt land. Försvarsviljan ligger på en internationellt sett hög nivå, och är i sig ett starkt budskap till omvärlden. Det saknar inte heller betydelse att en stor del av våra medborgare, tack vare de färdigheter och förhållningssätt de tillägnat sig under värnplikten, kan agera i undantagsförhållanden. Detta utgör en stadig grundsten för vår säkerhet.
Länge trodde vi att vi levde i en vacker värld. I en värld där konflikter löses på fredlig väg och där gemensamt överenskomna regler och folkrätten väger tungt.
Sanningen är tyvärr en annan. Det har också vi i Europa fått uppleva under de senaste åren. Vi har slagit vakt om idén om en stabil zon runt omkring oss, men det har uppstått allvarliga sprickor i denna zon.
President Niinistö är tydlig och klar när han framför detta till de finländare som nu ska genomgå den 219:de försvarskursen:
I Finland förs nu en öppen diskussion om säkerheten. De som diskuterar ivrigast representerar extrema ståndpunkter med helt motsatta utgångspunkter: det finns de som tycker att Finland borde gå med i Nato ”nu om någonsin”, och så finns det de som anser att vi inte ska gå med i Nato ”nu eller någonsin”.
Jag tar som exempel den livliga diskussionen om huruvida man fritt får säga sin mening om Ryssland. Jag ser inte riktigt längre någon mening med att älta detta. Statsledningen har i tydliga ordalag och snabbt fördömt Rysslands agerande såväl på Krim och i Ukraina som i Syrien. Under det senaste riksdagsvalet skapade man stora rubriker med att gå igenom alla de linjer längs vilka Ryssland skulle kunna tänkas anfalla Finland. Till och med Åland, som då glömdes bort, har numera ockuperats. Dessutom har det i offentligheten uttryckts misstankar om att Ryssland under vårt jubileumsår skulle förneka vår självständighet. Det är svårt att tänka sig att något skulle ha blivit osagt. Den som vill ha äran för att ha de hårdaste åsikterna om Ryssland måste vara påhittig.
Inga darrningar på manschetten, inga sneglingar hit eller dit utan här adresseras saker och ting rakt på sak precis på det sätt man förväntar sig att landets högste ledare ska göra. Lika rakt, lika tydligt och utan ”humanitära stormaktsfasoner” (vilket Finland aldrig ens definierat sig som), säger presidenten följande:
Finland bedriver militärt samarbete enbart utifrån sina egna utgångspunkter och behov. Finland bör utveckla sin militära beredskap och samarbetsförmåga, inte bara som en spärr och tröskel, utan också för att vara en intressant partner om de värsta farhågorna besannas. Det här tjänar även utvecklingen av Finlands eget försvar.
Det ligger inte i Finlands intresse att underblåsa motsättningar. Den som är klok ser sig om efter något som skulle kunna minska motsättningarna. Det kallas dialog, diplomati. Det är Finlands långsiktiga utrikes- och säkerhetspolitiska linje. Det är min linje.
De realistiska tonen i talet finns också här:
Finlands modell för övergripande säkerhet siktar till att genom omfattande myndighetssamarbete garantera att samhället fungerar så störningsfritt som möjligt under alla förhållanden.
Som jag ser det kan Finlands beredskap att svara på eventuella hot härledas ur en ekvation med tre variabler: en korrekt lägesbild i realtid, nödvändiga befogenheter och tillräcklig kapacitet. Finland behöver fortfarande utvecklas på alla dessa punkter.
Inget hymlande. Inga blå dunster. Också här är presidenten tydlig och realistisk:
Hur vi svarar på eventuella hot beror ändå i sista hand på vår kapacitet. Här betonas försvarsmaktens prestationsförmåga, resurserna inom gränsbevakningen och den inre säkerheten samt hela det finländska samhällets krishanteringsförmåga.
Mycket har redan gjorts. I synnerhet försvarsmaktens beredskap har utvecklats på många sätt. Territorialövervakningen har effektiviserats särskilt på havsområdena och i luftrummet. Det har blivit lättare att använda trupper. Beväringar kan bättre användas i olika uppgifter tack vare en ny lagtolkning. Tack vare ändringar i lagstiftningen kan reservister träda i tjänst snabbare. Den materiella beredskapen för de trupper som snabbast kan tas i bruk av försvaret har förbättrats. Dessutom har våra truppers kompetens förhöjts genom övningar.
Ändå finns det ännu saker kvar att göra inom alla säkerhetssektorer. Under ekonomiskt svåra tider är det en tung, men samtidigt nödvändig uppgift för nationen att se till att beredskapen upprätthålls på ett tillbörligt sätt.
President Niinistö avslutar sitt tal med dessa ord innan han önskar deltagarna en givande och framgångsrik försvarskurs:
Många känner sig olustiga inför den tid vi lever i. Jag tycker ändå inte att Finlands situation är dyster. Vår säkerhetsstatus är god och kan på många sätt förbättras ytterligare. Detta kräver emellertid att vi utnyttjar våra nationella styrkor, har ett starkt internationellt samarbete och själva vill satsa på vår gemensamma säkerhet.
Hela talet kan läsas här.
Klicka på rutan för att läsa mer om försvarskurserna och annat på Försvarshögskolans sajt (på svenska).
