Information om mottagningspenning för asylsökande i Finland.

En tidigare text i ämnet (publicerad för tre år sedan) finns i slutet av inlägget.

I Finland gäller att den asylsökande måste ansöka om mottagningspenning (i Sverige kallad ”dagersättning”) och ansökan beviljas (eller, i förekommande fall avslås) av förläggningen (i Sverige kallat ”asylboendet”). Den är avsedd för nödvändiga, grundläggande behov. Mottagningspenningen betalas sedan ut av staten. Migri informerar den asylsökande:

Om du vill få mottagningspenning, måste du ansöka om den. Information om hur det går till får du vid förläggningen. Dina egna inkomster och tillgångar påverkar storleken på mottagningspenningen. När du ansöker om mottagningspenning, måste du meddela förläggningen om du till exempel får lön eller har andra inkomster eller tillgångar. Även din makes eller makas inkomster och tillgångar påverkar storleken på din mottagningspenning.

Mottagningspenningen är avhängig om man har egna tillgångar eller inte. En del har stora summor med sig när de kommer, eller annat som kan omsättas i pengar, och så länge man har egna medel betalar finska staten inte ut några pengar. Också ensamkommande minderåriga får ekonomiskt stöd. Beloppet är mindre än för vuxna och familjer. Stödet kallas brukspenning.

Så här stora är beloppen per månad som kan betalas ut i form av mottagningspenning eller brukspenning:

MOTTAGNINGSPENNING

 

BRUKSPENNING

•  Finland. Om en asylsökande har egna tillgångar beviljas mottagningspenning till ett mindre belopp, eller inte alls. – 8 februari 2016. Ur texten:

Polisen eller Gränsbevakningsväsendet utreder tillgångarna i samband med att personen registreras som asylsökande.

Tillgångarna beslagtas inte, men information om dem antecknas i myndigheternas register och beslut om mottagningspenning fattas utifrån dessa uppgifter.

Man bedömer att cirka 15 procent av de sökande för med sig någon form av tillgängliga tillgångar. Tillgångarna delas upp, delarna anvisas som månatlig inkomst och sökanden måste leva på dem så länge de räcker. Om sökanden använder sina tillgångar snabbare än beräknat, beviljas ingen mottagningspenning. De grundläggande behoven, såsom inkvartering, mat och hälsovård, tryggas alltid.

En separat avgift kan också tas ut för mottagningstjänsterna*. Det är fallet exempelvis om klienterna arbetar och får så hög lön att det är möjligt att ta ut en avgift.

Och:

Det ekonomiska stödet kan vid behov återkrävas:

En asylsökande måste ansöka om mottagningspenning regelbundet, så behovet av stöd kontrolleras hela tiden. Mottagningspenningen kan dessutom återkrävas om man märker att stödet har betalats ut utan grund. Den förläggning som har beviljat stödet återkräver det med en ansökan riktad till förvaltningsdomstolen.

Reflektion: Jag har rapporterat en hel del (väldigt mycket…) om hur det ser ut och går till i grannlandet Finland. Jag har gjort det som ren information till den svenska allmänheten som annars inte får sådan information någon annanstans ifrån. Men också för att uppmärksamma svenska politiker på att det finns andra, mer ansvariga sätt att hantera skattebetalarnas pengar på än det sätt de hanteras på här. Givetvis har svenska politiker inte brytt sig om hur man gör i Finland – eller i Norge eller Danmark heller, för den delen. Men så skiljer Sverige ut sig mycket skarpt från sina nordiska grannar där regeringarna är betydligt mer medvetna om  att det är folkets pengar de handskas med och sina ena länders framtid de måste förutspå och agera så att det inte blir hos dem som det är i Sverige.