Bland det svåraste som finns är att medge att man hade fel. Inte alltid, ibland går det lätt om det handlar om småsaker. Men när det blir lite större saker så har många av oss mycket svårt för att höra av oss och säga: "Jag hade fel, förlåt mig!"
Därför blev jag idag lika glad som jag blev arg och ledsen i går: en person som farit ut mot mig på det mest orättvisa och även felaktiga sätt och spytt galla över mig som chockade mig ordentligt, hörde idag av sig och backade helt. Personen ifråga hade insett att han hade helt fel och att han inte ens hade kontrollerat ordentligt det han anklagade mig för att ha gjort, tyckt och sagt. Personen skrev idag bland annat:
"Jag inser att jag var orättvis emot dig och hade en felaktig föreställning av dig. I mina tankar gav jag utlopp för ilska, som inte var befogad eller rättvis och tänkte i alldeles fel banor."
Jag har med detta inte avslöjat något om vem personen är eller varför vederbörande i går hörde av sig till mig, jag har lovat respektera personens önskan om att inte bli publicerad. Men jag kan inte låta bli att skriva detta eftersom det är så ovanligt att någon som "rasat" mot en tänker till, inser att han/hon gick över alla gränser och erkänner det oförbehållsamt. Om du som det handlar om läser detta så vet du vem du är och du ska veta att jag tycker: "Att fela är mänskligt, att erkänna sina fel gudomligt!" . (Min egen version av talesättet "Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt")