Enskilda människor och aktiviströrelser ska inte överpröva
Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas beslut i asylfrågor
I ett nytt ”tretton-på-dussinet”-pressmeddelande publicerar #vistårinteut-folket ytterligare en hjärtskärande berättelse som ett led i sin märkliga kamp om att afghaner som inte befinns ha asyl- eller skyddsskäl ska få stanna i Sverige. Rubriken är
Anna med familj: ”Vårt barn ska tas ifrån oss!”
Detta ”deras barn” som ska tas ifrån dem är inte alls deras barn. Det handlar om en pojke/ung man från Afghanistan som skribenten Anna utan att blinka bland annat påstår har ”flytt från krig och tortyr.” Vilket krig hon anspelar på framkommer inte. I Afghanistan pågår inget krig. Kommer han från Iran så pågår där inte heller krig. Och har han verkligen utsatts för tortyr? Personligen? Nej, han har inte flytt från ett land i krig och kan inte personligen ha blivit torterad för hade något av dessa kriterier varit uppfyllda så hade han beviljats tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Så varför påstår man sådant som inte kan stämma?
Att människor blir fästa vid personer som de tar in i sina hem är naturligt. Att människor är beredda att – och verkligen vill – hjälpa medmänniskor borde egentligen alltid vara självklart, men är det inte. Här har en familj öppnat sitt hem för en pojke under den tid hans asylansökan prövats. Det är berömvärt. Dock tar samma familj inte alls det ansvar den borde: att också se till att pojken är medveten om att hans eventuella asyl- eller skyddsskäl prövas först av en myndighet och – om den avslås – sedan kan överklagas och prövas också i domstol. Och att när det slutliga beslutet kommer efter två dyra rättsliga processer så är det lagenligt fattat och ska efterföljas.
Att ge den här pojken (och andra i samma situation) korrekt information och förbereda honom för att beslutet kan bli negativt, borde ingå som en självklar del i en hjälpsamma familjens hantering av situationen. Alltför många av de afghanska pojkar och män som i tiotusental och åter tiotusental tagit sig till Sverige har getts ett orealistiskt hopp om att de kommer att få stanna för att #vistårinteut-aktivister och allehanda andra rörelser kommer att ”kämpa och aldrig ge upp” för att de ska bli kvar trots att både Migrationsverket och en migrationsdomstolen beslutat motsatsen.
Man kan absolut förstå att familjen, som haft en pojke/ung man boende hos sig i nästan två år, blivit fäst vid honom och kommit honom nära. Men han är inte ”deras barn” och han har inte rätt att stanna i Sverige. Och att han, enligt Annas berättelse ”vill fortsätta plugga så att han kan få ett jobb, han vill hjälpa andra människor som har det lika dåligt som han har haft och han vill fortsätta träna brottning för hans mål är att vinna OS” och ”har radat upp godkända betyg i skolan” är inte uppehållstillståndsgrundande. det måste den här familjen – och alla andra som agerar för afghanska pojkar och män – vara medvetna om. det kan de inte låtsas som om de inte känner till.
Aktivisterna måste ta ansvaret fullt ut och hjälpa och stödja dem som ska återvända till sitt medborgarskapsland, i stället för att bidra till deras oro och psykiska ohälsa genom att ge dem falska förhoppningar. De har en mycket viktig uppgift i Afghanistan: att bygga landet. Det är inte naturligt och normalt att unga män överger sitt land och lämnar kvar kvinnor, barn och gamlingar att klara sig bäst de kan. Männen ska vara kvar och de ska, som sagt, bygga sitt land, inte Sverige som ju redan är byggt.