Ingenting blev som jag trodde idag. Inget av allt jag skulle göra på eftermiddagen och kvällen har blivit gjort. En lastbil körde in i människor och dödade, lemlästade och skadade dem. Stannade efter att ha kört in i varuhuset Åhléns. Mycket om dådet är sagt och skrivet. I svenska medier, i utländska dito, i sociala medier.
Jag hade turen att sitta och jobba med en mycket nära vän när dödsattacken på Drottninggatan skedde. Allt vi planerat att göra gick om intet när det hemska skedde. Information – korrekt och mindre korrekt – sköljde över oss via alla möjliga kanaler, samtal med vänner och bekanta avklarades. Var alla närstående oskadda? Facebookgruppen där man kunde anmäla att man var okej kom snabbt upp och vi kunde dra lättnadens suckar allteftersom allt fler anmälde att de var i säkerhet.
På kvällen, vid 19.30-tiden, tog vi oss ner till Centralstationen, där vi hämtade två strandsatta personer som inte kunde ta sig hem. Stämningen var lugn, människor vandrade i tusental, det var som ett lämmeltåg genom staden.
Så mycket mer är inte att säga. Sorgen över det ohyggliga dådet och tanken på att människor bragts om livet på ett osannolikt grymt sätt är tung. Sorgen är också tung vid tanken på att det öppna, trygga, säkra, fria Sverige inte längre finns. Glädjen – om man kan tala om glädje en sådan här dag – över människors hjälpsamhet mot och omtanke om varandra – se t.ex. #openstockholm – finns också, parallellt.
Det har varit en omtumlande dag. Chock. Förvirring. Förtvivlan. Sorg. Små ljusglimtar i mörkret.
© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.
© denna blogg.