En migga:
Jag sitter här på mitt rum efter att ha utrett ett s.k. ”ensamkommande flyktingbarn”. Efter utredningen varvade jag ner lite med en kopp kaffe och tidningar på nätet. Jag kom då att läsa om de ”ensamkommande flyktingbarnen” som busat lite hårt med de andra barnen på badhuset i Husby.
Jag måste säga att vår definition av ”barn” är väldigt generös i Sverige. ”Barnet” jag utredde är minst 22 år gammalt. Även om han var spensligt byggd så syntes det i ansiktet och den mörka skäggbottnen gjorde också att de angivna 16 åren verkade lite lågt. Och att man arbetat och försörjt sin familj i flera år när man är 16 verkar inte helt trovärdigt. Dessutom tydde det mesta i hans sätt att agera på, att han inte är ett barn, utan en vuxen man. En åldersbedömning kommer att göras, även om jag kan få komma att bråka om det.
Nu är jag så trött på detta begrepp: ”ensamkommande flyktingbarn”. Dessa unga män (som det oftast handlar om) är inte barn! De är inte heller flyktingar. Ska man nu kalla dem något så bör det vara ”unga asylsökande”. Men som alltid när offer blir förövare så blir det kortslutning i huvudet på journalister, som inte verkar kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
När ska gammelmedierna börja inse att dessa unga män, som de kallar ”ensamkommande flyktingbarn”, inte är barn som behöver hjälp med allt och skydd mot det elaka svenska samhället som tydligen kryllar av rasister? De har tagit sig runt halva jorden på egen hand, i hemländerna har de ofta bidragit till försörjningen av sina familjer. Det är unga män som vet hur man tar hand om sig själv. Ge dem som har asylskäl (de är inte så många…) rätt start i Sverige så kommer de att klara sig på egen hand på nolltid. Fortsätt att klema bort dem och behandla dem som barn, så kommer de att bli en hop svårt kriminella unga män utan förankring i det svenska samhället.
Media och alla andra som köper ”ensamkommande barn”-konceptet bör tänka på det gamla ordspråket:
”Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser”.
