En migga skriver följande:

Migrationsverket, migrationsdomstolarna och familjerätten – en alldeles för svår kombination i dagsläget

De flesta tjänstemän på den här myndigheten (Migrationsverket) arbetar med asylprövning – det vill säga att göra sannolikhetsbedömningar av skyddsskäl genom muntliga berättelser som framställs av identitetslösa. Kommer det in andra regelverk som familjerätt i bilden – framförallt med internationella aspekter – så klarar den vanlige tjänstemannen normalt inte av jobbet. Och det här är resultatet av att GD:s tal om vision etc bara är just tal.

Detta är resultatet av otydlig styrning, styrdokument som är hur många som helst och som finns huller om buller, centrala dokument – handböcker –  som ibland inte är uppdaterade på flera år, ingen adekvat utbildning för personalen, och en närmast ensidig fokusering på asylprövning. Hanteringen slutar i många fall istället med samma måttstock som i asylfallet. De här exemplen är tyvärr symptomatiska för verket och kan uppstå lite varstans. (Exemplen är så avidentifierade det går att göra dem utan att de förlorar relevans).

1) dossar 9-xxxxxx och 10-xxxxxx
En mamma tar olovligen med sig till Sverige två barn från ett annat land. Pappan anmäler sig också till svenska ambassaden i det landet och kräver att få tillbaka sina kidnappade barn. Det blir avslag av verket och avslag i Migrationsdomstolen. När ärendet sedan hamnar i återvändandefasen så tycker (alltså ”tycker”!) den tjänsteman som är ansvarig att ”barnen har det bättre i Sverige”.

Tjänstemannen förstår alltså inte att han inte har ställning som familjerättslig domstol. Ännu mer pinsamt är att den längtande pappan är utestängd från att göra en så kallad Haag-framställan, eftersom landet han kommer ifrån inte har ratificerat den konventionen. Om alla läsare nu sluter ögonen och föreställer sig vad reaktionen hade blivit om en svensk man, bosatt i Sverige, hade råkat ut för samma sak – att få sina barn kidnappade till ett annat land där ärendet hamnar i händerna på en inkompetent migrationstjänsteman – så förstår ni vidden av detta.

2) doss 10-xxxxxx
Två tjänstemän skriver ett familjebeslut i ett asylärende. Det vill säga, de ger en identitetslös uppehållstillstånd efter inresa som nygift och utan att kolla i SIS, när mannen själv säger att han är passlös och bara är förlovad och det med en kvinna som han precis har träffat.

Tjänstemännen avstår från muntlig utredning, det räcker med lite skriftväxling. Till saken hör att den kvinnliga anknytningspersonen är 22 år, från en patriarkal kultur, och att det är hennes släktingar som står för skriftväxlingen. Det som händer därefter är att den identitetslöse mannen åtalas och döms för grov kvinnofridskränkning gentemot den unga hustrun och att han sedan försvinner efter den villkorliga frigivningen. Kvinnan har nu skyddad adress.

3) dossier 11-xxxxxx
Frågan dyker upp huruvida en mamma i ett annat land har lämnat samtycke till att ett barn får flytta till Sverige för att bo med pappan (pappan har fått PUT på asylskäl). Här är det som vanligt tvingande regler med krav på samtycke vid delad vårdnad. Efter avslaget hos Migrationsverket så tappar processföraren nästan alltihop genom att gå in i otydliga sannolikhetsbedömningar om att man inte vet vem som är vem eller vem som har vårdnaden, och hur ska man veta det etc osv.

Det har i målet nämligen inträffat att en kvinna som ingen vet vem det är har besökt en ambassad och gett ett slags muntligt samtycke. Det är just det som är poängen i familjerätten – här gäller att antingen så styrks det som ska styrkas eller så blir det avslag.

4) dossier 11-xxxxxx
En kvinna har fått avslag på att få hit ett barn, eftersom pappan säger nej. När målet ligger i Migrationsdomstolen visar mamman en vårdnadsdom från sitt hemland. Migrationsdomstolen och processföraren tycker att målet ska återförvisas för att domen ska kunna äkthetskontrolleras. Det var väl tur att de åtminstone gjorde det, fast ändå rätt beklämmande – domen är från ett land vars vårdnadsdomar inte erkänns i Sverige, så det spelade ingen roll om domen var äkta eller inte…

Kommentar: Att det går till så här på ett av de viktigaste och största statliga verken i landet är inget annat än en praktskandal. Om det är så här felaktigt och osäkert som ärenden hanteras av så okunniga människor, hur många får då stanna och bli livstidsförsörjda i Sverige på felaktiga grunder? Och hur många som har skyddsbehov utvisas felaktigt? Hur många kristna irakier, till exempel, har fått felaktiga svar på sina asylansökningar och återsänts trots att de kanske hade skäl enligt utlänningslagen att beviljas uppehållstillstånd? Hur många som säger sig vara somalier har i det närmaste okritiskt fått – och får – PUT trots att de helt saknat dokumentation och därmed bevis om vilka de är och att de ens kommer från Somalia? Hur många unga män, betydligt äldre än 18 år, som påstått sig vara yngre och inte identifierat sig, har – felaktigt – fått stanna? Hur många kvinnor med faktiska starka egna skäl att få skydd här har felaktigt utvisats? Det är skrämmande att tänka på.

Läs gärna miggans berättelser ovan en gång till och försök att ta in vidden av vad som berättas. Finns det verkligen ingen i detta land som ids eller orkar rensa upp på asylområdet? Är rädslan för att kallas ”främlingsfientlig” så stark bland dem som har möjlighet att agera, att de hellre låter vansinnigheterna rulla på än utstår den felaktiga beskyllningen? Och är inte risken snart stor för att folk blir just ”främlingsfientliga”, och att ilskan delvis felaktigt går ut över invandrarna, när det ju är mot svenska politiker och myndigheter ”fientligheten” borde riktas? Att utomeuropéer från fattiga länder med alla medel och alla tänkbara lögner söker ett bättre liv, det är fullt begripligt och mänskligt. Särskilt som det ofta går bra att ljuga sig in i Sverige eller ”bita sig fast” för att en del politiker signalerar att lång illegal vistelse ska ge uppehållstillstånd.

Det vore bra om också gammelmedierna orkade försöka sätta sig in i hur katastrofalt det ser ut på asylområdet och började rapportera korrekt, vilket de inte gör och inte har gjort under åratal. Dock finns uppgifter att hämta i bloggosfären, de flesta av dem lätta att kontrollera och minst lika sanningsenliga (ofta mer) än gammelmediernas rapporter. Gammelmedierna och politikerna borde inse att de inte i dagens samhälle har monopol på ”sanningar” eller möjlighet att ensidigt skapa och servera felaktiga bilder för folket. Vad de gör genom att undanhålla alla olika aspekter av asylområdet är att totalt underminera folkets förtroende för dem. Det är också katastrofalt.

© Denna blogg.