Läs gärna först min text från den 10 maj 2010: Om att det inte är självklart att det alltid skulle vara bäst för ensamkommande asylsökande unga att bo i Sverige. (http://meritwager.wordpress.com/2010/05/10/om-att-det-inte-ar-sjalvklart-att-det-alltid-skulle-vara-bast-for-ensamkommande-asylsokande-unga-att-bo-i-sverige/). I texten finns också en länk till min artikel på Newsmill i samma ämne.
En migga skriver följande, med mina kommentar insprängda :
I radioprogrammet P 1 Morgon den 26 november ojades och vojades det över att ”de somaliska ensamkommande flyktingbarnen” inte får hit sina föräldrar (p.g.a. av krav på styrkt identitet i enlighet med lagen).
Men hur är det nu: finns det ankarbarn eller finns det inte ankarbarn? Den officiella hållningen, från Migrationsverkets sida, är väl att ”ankarbarn är ett fult begrepp” och att ”nästan inget av de ensamkommande barnen som fått tillstånd försöker ta hit sina föräldrar”. Men varför skickar föräldrar sina barn hit (de facto som ”ankare”) till ett främmande land, trots att det innebär stora risker för barnets utveckling och hälsa (som man i Sverige alltid påstår sig ta så stor hänsyn till) att alldeles ensamma vistas bland främmande människor i en främmande kultur och i en främmande språkmiljö, ofta på något ”ungdomsboende” tillsammans med ”ungdomar” från olika länder varav en del kan vara kriminella etc? Hade det inte varit bättre om någon av föräldrarna kommit hit själv och sedan skickat efter sina barn? Förutsatt att föräldrarna har asyl- eller skyddsskäl och tycker att det är just i Sverige, jättelångt hemifrån, de ska söka detta skydd?
Om dessa föräldrar ändå inte är försvunna eller döda (vilket ofta påstås) och ej heller är osams med sina telningar är det en gåta för mig varför de utsätter sina barn för allt detta! Först för en smugglingsresa till Sverige under vilken man kan bli dödad, såld eller våldtagen av människosmugglare, och sedan för själva tillvaron i Sverige. Medan de själva sitter och väntar utanför svenska ambassaden i något land på att den utsände unge mannen (nästan alltid, mera sällan flickan) ska ha lyckats skaffa inträdesbiljetten till landet i norr där de fått veta att man inte måste arbeta och där man kan hämta ut pengar i ett hål i väggen (som en del asylsökande själva säger).
Kommentar: Det ter sig inte precis som om föräldrarna handlar enligt parollen ”barnets bästa”. Och i Sverige har man ofta ett tämligen ensidigt och ointelligent sätt att se på saken eftersom man tror att ”barnets bästa” alltid, alltid, alltid är att befinna sig i Sverige.
Barnkonventionen utgår från att det är föräldrarna som har ansvaret för sina barn. Det är föräldrarna som ska se till sina barns bästa. Föräldrar som kallt och beräknande utnyttjar sina barn, som ”ankare” förtjänar inte sina barn och det finns inte heller någon anledning till varför de ska få komma till Sverige! Vi har inte den typen av invandring enligt lagen.
Kommentar: Varför tittar ingen på allt detta ur det så heliga ”barnperspektivet”, som det alltid talas så oerhört allvarligt om (se första stycket i denna text)? Eller ur utlänningslagens perspektiv? Uppehållstillstånd som fås på falska grunder (falskt angiven ålder, lögner om att föräldrarna och i princip alla i släkten är döda eller försvunna samt avsaknad av faktiska asyl- och skyddsskäl) ska dras tillbaka, inte belönas med livslång skattemedelsförsörjning av stora familjer, ofta utan utbildning (många är analfabeter). Så här står det i utlänningslagens 5 kapitel Uppehållstillstånd, under rubriken Särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd och om andra bestämmelser i lagen ska följas. då ska givetvis också denna bestämmelse följas:
17 a § Uppehållstillstånd får vägras i sådana fall som avses i 3 § (som handlar om uppehållstillstånd p.g.a. anknytning, min anm.), om
1. oriktiga uppgifter medvetet lämnats eller omständigheter medvetet förtigits som är av betydelse för att få uppehållstillståndet.