En uppgiven migga om hur icke-svensk personal behandlas på Migrationsverket och om frustrationen över alla ”ensamkommande barn” som inte alls är barn:
Migrationsverkets ledning har faktiskt lämnat frågan om ensamkommande så kallade barn åt sitt öde. Det finns inga relevanta styrdokument och inga hållbara metoder att så att säga ”skilja agnarna från vetet”. Det kan finnas barn som faktiskt är barn och som behöver skydd. Barn, vilkas föräldrar skickat dem hit till Sverige för att de ska överleva om ingen annan i familjen gör det.
Det påminner lite om hur finska barn skickades till Sverige under kriget. Men bara lite. De finska krigsbarnen var små. Och vi ska komma ihåg att de finska föräldrarna skickade sina barn till ett grannland och inte till Afrika eller USA. Och ingen av dessa föräldrar hade tänkt komma till Sverige efteråt för att bli försörjda av den svenska staten.
Också idag flyr hela världens flyktingar till ett grannland, och de återvänder till hemlandet så fort det bara är möjligt. När en av våra handläggare med finsk bakgrund i olika sammanhang försöker ifrågasätta detta att man kommer hit, påstår att man är barn och få PUT direkt så får han alltid höra detta om finska krigsbarn. Och visst, man har varit – och är – generös i Sverige. Vilket vår finska handläggare ofta får höra och måste tacka å hela finska folkets vägnar: ”Tack för att ni tog emot de finska krigsbarnen i Sverige!” Han förstår inte alls på vilket sätt detta har relevans idag och varför han, som inte ens levde då, måste vara så tacksam…
Om man jobbar hos en statlig myndighet – och allra helst hos Migrationsverket – borde man kunna förvänta sig att ens egen etniska bakgrund inte kom på tal hela tiden. Typ: ”Hur gör man i Finland?” Och: ”Vi har tagit hand om er hela tiden”. Eller: ”Du som är muslim borde veta bättre än att ifrågasätta oss. Hur gör man i ditt land?”
Som asylhandläggare vare sig det gäller vuxna eller barn, anser Migrationsverkets ledning att man inte ska ifrågasätta de historier som de asylsökande berättar. Man ska utgå från att ingen ljuger. Men alla barnhandläggare inom verket som jag haft kontakt med är ganska uppgivna. De allra flesta så kallade barn är vuxna och de har inte heller något behov av, eller skäl att få, asyl.
De vuxna som inte har behov av asyl kan man utvisa. Men de som påstår att de är barn kan man inte utvisa om mottagare saknas. Med mottagare menas föräldrar i första hand eller andra anhöriga, i andra hand barnhem. Dessa ”ensamkommande barns” hustrur och egna barn kommer inte in i detta sammanhang eftersom vi ska fås att tro att personen ifråga är ett ”barn”…
Läs också Värna asylrätten av Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarsida den 13 mars och Värna asylrätten – ta tag i asylmissbruket! här på bloggen.