Ursäkta den mycket långa rubriken, men nu blev den bara så här lång…
En migga berättar:
Vi håller fortfarande på och betar av ärendehögarna från 2015, om och om igen. Vi har fattat välmotiverade avslagsbeslut i många fall. Migrationsdomstolen återförvisar ärendena till oss när den sökande konverterat till kristendom – efter vårt avslag på deras asylansökningar. Detta innebär att vi måste börja om från början med ny asylansökningar för samma personer.
Vi måste nu börja utreda samma personer igen och fatta nya beslut. Inte sällan påstår den sökande att funderingarna om kristendom och konvertering har funnits redan när han/hon befann sig i hemlandet. Det är lite svårt att tro på, med tanke på vilka länder dessa konvertiter kommer ifrån. Någon förklaring till hur det kan komma sig att den sökande inte nämnt någonting om sin kristna tro för oss under de asylutredningar som vi haft med honom eller henne och till varför han/hon inte heller anförtrott sig åt sitt offentliga biträde, det får vi heller aldrig.
Jag vet att vi, i bästa fall ”sekulära handläggare”, i värsta fall muslimska handläggare, påståtts ha hållit ”kristendomsförhör” där den som utantill kan rabbla mest ur Matteusevangeliet vinner. Fast så går det ju inte till. Inte sällan kräver den asylsökande, efter återförvisningen av hans/hennes ärende från migrationsdomstolen, att få en kristen handläggare och en kristen tolk. Och pastorer vill närvara vid utredningarna. Men så funkar det inte i Sverige.
Om vi vänder på frågeställningen så undrar jag hur dessa församlingar och deras pastorer resonerar egentligen. Saknar de kulturkompetens helt och hållet, jagar de ”pinnar” eller är de ”asylaktivister” som ljuger för vad de tycker är ”en god sak”?
I länder där islam genomsyrar hela samhället är alla indoktrinerade i islam sedan födseln, det är deras trygghet. Det är bara att jämföra med hur det var i Sverige förr i tiden när kristendomen satte agendan i staten, och kyrkan var byns medelpunkt. Att alla dessa muslimer som som levt på detta sätt så lättvindigt skulle lämna allt vad de trott på, kasta bort alla regler som de levt efter och kapa alla band till familj och vänner, för att de ”har funnit Jesus” i Sverige, det är för mig väldigt svårt att tro.
Jag tycker att Svenska kyrkan och alla dessa frikyrkor som på löpande band döpt asylsökande i minst tio års tid nu borde publicera någon typ av uppföljning av hur många av dessa konvertiter som fått uppehållstillstånd som fortfarande är kristna och aktiva i församlingen.
För nästan tolv år sedan hämtade en frikyrka muslimska asylsökande från en förläggning varje vecka. De fick åka buss till kyrkan, fika, spela biljard och lyssna på predikningar översatta till ett nära besläktat språk som de förstod. De var säkert en efterlängtad omväxling för alla som bodde där i skogen. Fem av dem fick sedan flytta hem till pastorerna och andra höjdare i församlingen. De fick PUT av Utlänningsnämnden på grund av att deras värdfamiljer intygade att de antingen skulle bli missionärer i sitt eget hemland, Afghanistan, eller också skulle de bli pastorer eller åtminstone tolkar i den egna församlingen.
Jag kan idag, tolv år senare, konstatera att den här församlingen, som fortfarande döper asylsökande, inte har någon enda afghansk pastor eller någon enda tolk i dari. Jag har inte heller läst om några kristna missionärer i Afghanistan, ditsända av denna församling.
Kommentar: Asylbedrägerier kan alltså tämligen lätt genomföras i Sverige. Man påstår att man blivit kristen. Man påstår att man riskerar hedersvåld. Man påstår att man är homosexuell. Man påstår att man är ett ”ensamkommande barn”. Man påstår att man kommer från Syrien. I Sverige verkar det inte gå att anse att någon ljuger. För man ska helt enkelt tro på vad den som söker rätten att få leva, bo, utbilda sig och bli försörjd i Sverige, säger.
Självklart är det är det ett grannlaga arbete miggorna har. De utför ett mycket svårt, ofta oförtjänt och ibland förtjänt, kritiserat jobb. Men nog borde utredningarna kunna vara skarpare och nog borde betydligt större krav kunna ställas på att den som söker den stora förmån och rätt som det är att beviljas skydd (alltså skydd mot sitt hemland man söker asyl gentemot…) bevisar eller åtminstone med ytterst största sannolikhet och trovärdighet visar det den påstår.
Sverige måste vara det mest oansvariga landet i världen när det gäller asylinvandring. Här görs knappt några åldersbedömningar – alla som säger sig vara ”barn” är det om de så är 19, 26 eller 32. Här accepteras ”jag har just blivit kristen” från människor från världens mest hårdfört islamiska länder som om sådant skulle kunna ske på kort tid i Sverige och just exakt när man söker asyl! Och här beviljas PUT åt familjemedlemmar som man sagt sig fly ifrån. Varför drar man inte tillbaka PUT och anmodar vederbörande att, när familjen nu har försonats, ansluta sig till sin den i hemlandet? Grunden för skyddsbehov har ju helt uppenbart upphört!
Som sagt: Sverige har vägrat lära sig av hur andra länder – till exempel de nordiska – hanterat asylinvandringen och torde vara det mest slappa och oansvariga asyllandet i världen. Om någon anser att det inte stämmer och har exempel på mer oansvariga och slappa asylländer så skriv gärna och berätta om det.