En migga med mycket goda kunskaper om och god insyn i Migrationsverkets verksamhet har skrivit nedanstående text. Borde regering, riksdag och media (och därmed allmänheten) kanske ta berättelsen på allvar? Eller ska alla fortsätta i gammal god stil och låtsas som om detta inte är sagt, inte har informerats om?
Halmstrået som knäckte kamelens rygg – Akt I
Fast ur den stackars kamelens synvinkel är det inte längre fråga om ett halmstrå utan snarare ett parti osågad ved…
Det var en gäng, när fenomenet var så litet att det gick att göra en film om varje enskilt fall. Det var på 80- och 90-talen, och det gällde ensamkommande barn (minderåriga). Det gick också att i det stora hela tro på berättelserna. De länder som idag är EU-stater hade också i sina respektive praxisbeslut kommit fram till att om det fanns ett sådant fall skulle de försvunna anhöriga – om de kom fram vid ett senare tillfälle, genom slumpens skördar eller genom engagerade organisationers deltagande – få återförenas med barnet i det land där barnet vistades. I början av detta millennium – när socialdemokratin fortfarande var den starkaste politiska faktorn inom EU – skapades Familjeåterföreningsdirektivet som också togs i bruk i april 2006. Det direktivet förklarade att vad som tidigare varit en rätt spridd praxis nu skulle bli principiell lagstiftning.
Och nu är andelen ensamkommande barn så stort inom EU att EU-kommissionen måste ta itu med detta särskilt. Snacka om signaleffekt på bara fyra år! Se denna rapport från Bryssel daterad 6 maj 2010.
EU-kommissionen är rätt klar om att fenomenet ”ensamkommande barn” beror på att det finns vuxna någonstans som skickar barn till EU-staterna. EU har också precis gjort något så uppseendeväckande som att skriva ett avtal med Libyen, för att försöka hindra en del av den här trafiken.
Åtskilliga EU-stater är helt på det klara med vad som pågår och finansierar med egna skattebetalares medel exempelvis barnhem i de berörda länderna. Ett sådant förslag finns också från Sveriges migrationsminister. Men än så länge administrerar vi ett bedrägerispår av rätt oöverträffad dignitet.
För den som vill veta hur det här ser ut i praktiken idag kan jag ge följande generella beskrivning:
Migrationsverkets barnhandläggare får först processa en asylansökan av ett barn – och vi antar som utgångspunkt att det också är en minderårig och inte bara en som ljuger om sin ålder också – som säger att ”jag är under 18 och från landet X där jag lever i förtryck, misär och med en alltid närvarande rädsla. Mina anhöriga är döda och försvunna”. Barnhandläggaren har ingen möjlighet att göra några närmare efterforskningar eftersom Migrationsverkets GD i sin vishet gett order om att dessa fall ska avgöras muy pronto, inom tre månader. När den minderårige fått sitt PUT – och det får nästan alla numer – så dröjer det bara några månader innan en barnhandläggare på en tillståndsenhet får ta hand om efterverkningarna. Då sitter samma barn på en anknytningsutredning och förklarar att genom slumpens skördar och genom bekantas bekanta har barnet nu fått kontakt med sina döda alternativt försvunna anhöriga. Och nu ska dessa också ha uppehållstillstånd. I Sverige. Även den barnhandläggaren har tre månader på sig att göra något.
Alla Migrationsverkets tillståndsenheter i landet som sysslar med barnärenden har handläggare vilkas huvudsakliga uppgift är att stå ut med detta. Själv har jag alltid undrat om de assisterande gode männen och tjänstemännen från Röda Korset – som sitter med när barnen berättar om det ena återförenandet mer osannolikt än det andra – verkligen själva tror på detta eller om de bara håller god min i elakt spel. Och nu har en god man tagit bladet från munnen.
I den stora dagstidningen i den stad där jag är verksam har nu en god man förklarat hur det ligger till. Vuxna skickar barn för att vara ankare, punkt. Hon har själv den personliga åsikten att Dublinförordningen bör avskaffas (?), och att anledningen till att det blir så här är att barnen vill försörja sina familjer. Jag har en protest redan där – det blir inte barnet som försörjer sin familj, det blir skattebetalarna i det land där barnet har fått PUT som ska stå till tjänst med fri bostad, fri skola, fri sjukvård, fri försörjning, fri utbildning. I länder som däremot har en arbets- och försörjningslinje är det rätt vanligt att en person av utländsk härkomst som fått tillstånd för arbete skickar pengar ur sin egen nettolön för att förbättra villkoren för släktingar i hemlandet. Sverige däremot sysslar med inrikes biståndsverksamhet.
Nu vet åtskilliga EU-stater, EU-kommissionen och minst en minister i den svenska regeringen, att detta är vad barnhanteringen handlar om. Det finns självfallet undantag bland barnen, men så här är det. Beröringsångesten för övriga aktörer är i det närmaste total. Migrationsverket självt – vars störste förnekare av barnhanteringen är dess egen GD – har på sin egen hemsida försökt sig på en friskrivning av det infantila slaget. Under vinjetten ”Fakta om migration” står att läsa:
”De senaste tre åren (2007–2009) har totalt 2.722 ensamkommande barn/ungdomar beviljats permanenta uppehållstillstånd. Under samma period har 808 personer (föräldrar och syskon) beviljats uppehållstillstånd på anknytning till ett ensamkommande barn.”
Jag jobbar på Migrationsverket. Jag är inte infantil. Jag behöver inte ”köpa” en siffra bara för att jag inte kan få den bekräftad, och jag har inga skygglappar som hindrar mig. Och vår GD:s hånfulla inställning till barnhandläggarna måste någon gång få ett slut.
Alla de 19 tillståndsenheter som hanterar familjeanknytningar har idag barnhandläggare som jobbar med det här bedrägeriet, och det går i längden inte att förneka dessa barnhandläggares dagliga arbete. För reaktionen som den oinitierade läsaren gör är nog att ”jaha, 808 på tre år, det är ju inte så mycket i det stora hela, det finns tydligen några migrationshandläggare någonstans som sysslar med detta. Det kan ju inte vara mer än några stycken som sysslar med det här, 808 på tre år blir fem anhöriga per vecka för hela landet.” Snacka om vilseledande statistik!
För det första har verket i ovan nämnda lilla drapa utelämnat de anhöriga som fått tillstånd på anknytning till ensamkommande barn på ansökningsskälen BH (hushållsgemenskap), BE (etablerad anknytning) och BS (snabb anknytning) vilka också finns i stor omfattning och där det inte går att bara genom en enkel registerslagning få fram om ett ensamkommande barn eller en vuxen varit anknytningspersonen i Sverige.
För det andra nämner inte verket hur många av de 2.722 barnen som varit anknytningspersoner: fram till hösten 2009 fick nämligen den stora massan av sökande anhöriga avslag eftersom de allra flesta barnen fram till dess fick PUT på synnerligen ömmande omständigheter – och då är utgångspunkten att barnet ska till föräldrarna och inte tvärtom. Och nu får som bekant somaliska anhöriga avslag en masse på grund av identitetskravet. Det torde onekligen vara av visst värde att få veta hur många av alla dessa barn som helt plötsligt hade anhöriga som flaggade upp sig efter att barnet fått PUT, eller hur?
Den som frågar Migrationsverket något i stil med: ”Jag ger inte mycket för er statistik. Jag vill nu veta hur många det var av dessa ensamkommande barn som fick PUT under 2009 och som redan det året eller under 2010 blev anknytningspersoner för ansökningar från anhöriga som antingen var förment döda eller försvunna, oavsett vilka ansökningsskäl de anhöriga blev bokförda under, och jag vill också veta hur många anhöriga det var” kommer att få svaret ”Tyvärr kan vi inte ge ett så detaljerat svar”.
I december, januari och februari ska jag därför begå dataintrång av det värre slaget. Jag ska ta en specifik lista på de ensamkommande barn som fick PUT av en eller annan orsak under 2009 (jag ska alltså gå in i databasen STAMM och ändra min så kallade SIV-kod till de enheter i min stad som hanterar dessa ärenden. Sedan ska jag ta fram listan ur databasen ESKIL som håller koll på detta), därefter ska jag kolla med databasen för anhöriginvandring och se hur många av dessa barn som var anknytningspersoner under 2009 och 2010 (den databasen heter WILMA: det här blir för övrigt ett litet pussel eftersom jag för den absoluta noggrannhetens skull ska slå dels i sökmotorn över anknytningspersoner och för säkerhets skull även kontrollera om barnens personakter varit på besök på en tillståndsenhet efter det att barnet fick PUT) och slutligen också kontrollera barnen mot folkbokföringsdatabasen SINUS. Så får jag fram hur många av dessa barn som varit anknytningspersoner och hur många anhöriga det gällde. Beräknad tidsåtgång 20 timmar, bara för min stad. Jag kommer att göra detta på kvällstid. Och jag kan redan nu ge förhandsbeskedet att påståendet ”ansökningar från fem anhöriga per vecka för hela landet” kommer att bli slaktat!
Alternativt har skygglapparna försvunnit till dess. Personer som säger sig vara från Somalia och inte får hit sina anhöriga på grund av identitetslösheten, verkar vara en uppstickare i media. Och då går det knappast att blunda längre, eftersom den största gruppen av dessa ensamkommande minderaåriga är just från Somalia. Migrationsdomstolarna är för närvarande fullsmetade med det som är så svårt att röra vid – beslut om avslag för somaliska anhöriga till ensamkommande barn.
Halmstrået som knäckte kamelens rygg – Akt 2 följer…
