En migga:
Det håller på att bli bättre i och med att vi fått VIS*. Det innebär att nästan alla våra ärenden blir Dublin-ärenden och vi på asylprövningen får sparken.
Det finns inte många sökanden som rest med kamel, lastbil eller gummibåt till Sverige! De allra flesta har turistviseringar till något Schengenland. Och nu kommer vi ibland (!) att kunna se att den asylsökande inte ens kommer från det land som han eller hon påstått sig komma ifrån och att han eller hon inte heter det som han heller hon sagt sig heta. Hoppsan!
Oftast har de inte heller satt sin fot i Spanien, Slovakien eller vilket Schengenland det än var som gav dem viseringen, utan de har (säger sig ha) åkt direkt till Sverige. Men sedan kan de ha dröjt med att ansöka om asyl för att slippa bli skickade till viseringslandet och en del till och med förstör sina fingrar med lim eller genom att fila fingertopparna för att slippa åka fast. Uppfinningsrikedomen är lika stor som viljan att få asyl här. Och jag förstår faktiskt inte varför.
Ofta är inte de som kommer hit och söker uppehållstillstånd (som alltså har kommit hit med visering som de vill dölja) några fattiglappar, utan snarare väletablerade personer utan några som helst problem i sina hemländer. Ändå vill de få ”asyl” i Sverige! Varför? De kommer ändå inte att vara här särskilt ofta, även om de skulle få ”asyl”, eftersom de måste åka hem hela tiden och bygga sina hus och se efter sina egendomar.
Kommentar: Är det någon annan som tycker att det här är missbruk av asylrätten å det grövsta?