En migga skriver:
Fenomen i rötmånaden
För ett år sedan såg det ut som om Alliansen skulle skänka bort regeringsinnehavet till valet 2014. Sedan dess har de stundtals uppträtt som prinsessor på ärter. Nu står de som åsnan mellan två hötappar.
När en Allians bestående av fyra partier först tränger ihop sig i den socialliberala mittfåran – begreppet liberal är nästan på utdöende i den svenska politiken – och därmed lämnar ena flygeln fri för ett numer, enligt titeln, socialkonservativt parti, och samtidigt gör upp med ett miljöparti vars modus operandi är att attackera till och med de egna uppgörelserna så fort de hamnat på pränt för att vara ”för lite” eller ”fel” – ja då har man nästan skjutit sig själv i foten. Men jag undrar ändå hur den partistrateg resonerade som fick statsministern att offentligt slå fast att Alliansen hellre stöder vänsterblocket än tar stöd från SD. Syftet var ju hyfsat klart – att försöka förmå väljare att inte proteströsta på SD. Fast om den snuggan slår tillbaka? Om väljarna istället uppfattar det som att en röst på Alliansen är en bortkastad röst? När moderater inte längre ser det som lönt mödan att stödrösta på KD och C? Utan tvivel är man inte klok.
Och det kan inte vara lätt att samtidigt försöka göra något alls åt invandring och integration. När moderater försöker höja ribban i försörjningskraven så kontrar de små partierna med att det är ”orimligt” och ”främlingsfientligt”. Och då är ändå de befintliga försörjningskraven så utformade att de bara omfattar så många anknytningspersoner i Sverige som går att räkna på ena handens fingrar – våra försörjningskrav omfattar nämligen inte några familjemedlemmar alls. Det är bara anknytningspersonen som ska visa att han eller hon för egen del lever på existensminimum – och det gäller bara vid första beslutet. Om den berörde dagen efter att sju familjemedlemmar fått PUT medger att hans anställningsbevis är ett falsarium och att hans lägenhet i själva verket innehas av en kompis sker ingen sanktion. LEAN kallar vi det för på Migrationsverket. Det går alldeles utmärkt att enligt utlänningslagen återkalla ett tillstånd som delats ut efter bedrägeri. Men vi sysslar inte med sådant här på verket. På en del enheter inom verket – och jag ska inte vara så snäll att jag berättar vilka – är det till och med officiellt att man inte utreder eventuella återkallelser.
Men integrationsministern kungjorde härförleden att det nu ska ställas krav på dem som får PUT i asylprocessen, att de åtminstone ska göra något för att uppnå egen försörjning. I nådens år 2013. För det har nämligen inte funnits några krav tidigare. Så det var väl bra att det blev medgivet – det har på sina håll ansetts som främlingsfientligt att ens peka på den rätt märkliga skillnad som gäller mellan landets egna medborgare och dem som får PUT i asylprocessen – man kunde ju tänka sig att det förnuftiga vore att kravnivåerna skulle vara detsamma. Det har varit så fult, så fult med krav. Men bättre sent än aldrig.
Sedan finns det ett tveeggat svärd som seglat upp som argument i debatten – den att vi absolut måste ha invandring för att lösa problemet med en åldrande befolkning. Om argumenten bara hade varit de som följer grundlagarna för en liberal marknadsekonomi – att flöde av varor, tjänster, kapital, arbetskraft, företagsetableringar och studerande ökar tillväxten – hade det ju varit gott och väl. Vad anhängaren av dogmen om att arbetskraftsinvandrare ska lösa äldres problem inte verkar ha tänkt på är att även invandrare blir äldre. Om ett land har ett födelsetal på 2,1 – vilket Sverige nästan har – så reproducerar befolkningen sig. Är talet lägre går det åt helskotta. Men är talet högre måste alla därpå kommande generationers tal också bli högre för att klara den ökande och åldrande befolkningen – det är enkel matematik. Högre och högre och högre som i ett pyramidspel. Tills någon generation till sist förlorar. Det finns – förutom att försöka vässa själva pensionssystemet – bara tre bra sätt för att komma till rätta med att vi blir 90 år istället för 75: högre förvärvsgrad före pension, högre pensionsålder, och – det smärtsammaste av allt – högre pensionsavsättningar. Det sista samma som minskade löneökningar. Fast det är väl med den här debatten som med miljön – det är något som ligger i framtiden och därför ointressant.
Att ställa grupper mot varandra är också ett värdeladdat begrepp. Sådant sker dagligen och stundligen i politiken – bättre vägar eller fler lärare, sänkta brytpunkt för statlig skatt eller sänkt skatt för pensionärer. På invandringens område är det däremot absolut tabu – här får vi inte ställa grupper mot varandra. I am confused… Regeringen har i flera år tagit finansiering av Migrationsverket från budgeten för utlandsbiståndet, så att det blivit färre skolor och vattenreningsanläggningar i Sudan mot fler totalförsörjda i Rinkeby. Så om vi inte ska ställa grupper mot varandra har jag ett förslag – återställ budgeten för u-landsbistånd och låt Migrationsverket köra sin verksamhet på löpande räkning. Då försvinner visserligen en god portion av det utlovade reformutrymmet, men det kan det väl vara värt för att följa en princip?
Och jag tror slutligen inte att vare sig Danderyd eller Vellinge ramlar baklänges av att den statliga etableringsersättningen ska bli mindre i de kommuner som tar emot få asylinvandrare. Eller att ersättningen ska betalas ut under längre tid än två år. De kommuner däremot som tar emot många ser nog snarare den här utlovade moroten – högre ersättning till dem som tar emot många – som betalning av en redan förfallen skuld. Det har gått lång tid sedan det gick att integrera någon på två år eller fyra år eller sex år.
Kommentar: Ingen. Det som sagts i texten ovan har sagts med stor tydlighet i en välskriven och kunnig text. En text som i andra länder skulle skaka om de flesta, särskilt politiker i riksdag och regering.