En bloggläsare skriver om egna intressanta erfarenheter från skolans värld:
Apropå ditt inlägg Det är oförlåtligt att göra svenskarna till ett icke-konkurrenskraftigt folk i den krympande världen!
Jag vill gärna dela med mig av mina upplevelser i ämnet.
I slutet på nittiotalet började jag gymnasiet och upplevde där en klar skillnad mellan två lärare. Den matematiklärare min klass fick kom från Egypten och satte sig i respekt på en gång. Var man det minsta sen var det bara att vänta utanför dörren tills nästa schemamodul om 20-minuter började. Då först släppte han in dem som var sena. Meningen var att han inte ville bli störd mitt i sin genomgång. Det var många i klassen som var irriterade på honom.
Vår lärarinna i naturvetenskap var direkta motsatsen. Hon kom direkt från ett jobb som högstadielärare och ville vara kompis med alla. Hennes lektioner var till en början bra.
I slutet av vårterminen var skillnaden total. På matematiklektionerna satt alla tysta och räknade. Det var enkelt att fråga läraren om hjälp och stämningen var avslappnad. Men de naturvetenskapliga lektionerna var en annan historia. Samma personer som tyst och lugnt suttit och räknat skrek och stojade. ”Ingen” (nåja, några få var vi trots allt) ville lära sig något. Vi ägnade tre fulla lektioner åt att gå igenom masstal och atomnummer. Kunskap som borde ha varit en självklarhet från högstadiet.