Ytterligare en bloggläsare ger här sin bild av det Malmö som en malmöpolitiker tidigare beskrivit helt annorlunda, i inlägget ”Familjer från Vellinge och västra Skåne åker på ‘safari’ genom Malmö med låsta bildörrar.”.
Tidigare texter i ämnet är En bloggläsare: ”Vi vanliga väljare lever i landet, vi ser problemen.”, En bloggläsare: ”…och det var egentligen först när jag började gå dit som jag på allvar började uppskatta min hemstad.” och En malmöbo skriver: ”Möllan är en stadsdel som drar till sig mängder av människor i och med sin helt unika karaktär.”
En politiker i Malmö skriver på din blogg om hur folk från kranskommunerna åker på ”safari” i Malmö med låsta bildörrar. Det som sägs i artikeln stämmer väl med min egen bild av staden.
Jag är född och uppvuxen i Malmö, i ett villaområde med svensk medelklass. Detta område ligger inte långt ifrån ett av Malmös så kallade ”utanförskapsområden” och delar bibliotek, mataffär m.m. med detta.
En gång, innan jag ens fyllt tonåring, stod jag och låste min cykel utanför biblioteket. Fram kom två invandrarkillar och frågade vad klockan var. Innan jag hunnit svara fick jag en smäll så att jag trillade i backen. Efter denna händelse fortsatte både jag och mina vänner att bli utsatta för meningslöst, oprovocerat våld från invandrargäng: rån, hot, misshandel. Detta har format mig till en ganska rädd människa. Jag undviker så gott jag kan miljöer där jag vet att dessa så kallade ”ungdomsgäng” rör sig – trots att jag nu är vuxen med råge. Det blir dock allt svårare att fly inom sin egen stad i takt med att invandrarbefolkningen stadigt ökar. Den officiella siffran är nu nära 40% av invånarna!
Jag är man, och det är främst killar och unga män som utsätts för rån och misshandel. Men som kvinna är det inte heller lätt att leva i Malmö. Överallt, utom i de svensktäta välbärgade villaområdena, kan man få höra saker som ”svennehora”, ”du borde ha slöja” och liknande skrikas.
Invandrares kränkningar av svenskar är välkända bland de flesta boende i Malmö. Arga unga invandrarmän kan ogenerat gå runt och skrika ”FY FAN JÄVLA SVENSKAR!” och spotta på förbipasserande. Däremot har jag inte en enda gång sett svenskar bete sig rasistiskt mot invandrare. Vi knyter näven i fickan och håller god min i den heliga toleransens tecken.
Otryggheten har Malmö i sitt grepp och det blir stadigt värre – inte bättre!
Vad gäller ”ekonomiska frizoner” kan jag bara hålla med om det som redan sagts. Staden kryllar av små märkliga kiosker och butikskyffen med underliga sortiment, utgången mat, kassamaskiner som aldrig används (inga kvitton!), otillåtna avgifter på kortköp, frimärken som säljs för mer än sin valör, försäljning av smuggelvaror etc. Kan någon på allvar tro att en kvartersbutik kan gå runt på att sälja lite läsk och choklad till 10-15 kunder om dagen? I många butiker kan man inte längre köpa folköl eller skinka. En helt vanlig varmkorv kan vara svårt att få tag på, för all kebab och falafel – som är gott, men som svensk känner man sig allt mer undanträngd. Man kan köpa billiga grönsaker i små torgstånd lite varstans, men att prata om vädret med försäljaren är ibland helt omöjligt – många kan ingen svenska eller engelska alls.
I Malmö sjunker elevernas betyg också stadigt. Från styrande håll skyller man på inkompetenta lärare och anser att elever ska få betygsätta sina pedagoger. Att barn som är födda och uppvuxna i Malmö läser svenska som andraspråk tycks inte ingå i problemkalkylen.
Samtidigt kan man i vanlig ordning inte tala klarspråk om problemen. Eftersom inget konkret kan göras utan en sanningsenlig problemställning åtgärdas heller ingenting. De som kan, flyttar härifrån så fort det går – såväl svenskar som invandrare.
