Ytterligare en migga (nyligen avhoppad från åsiktsförtrycket) kommenterar den obefintliga åsikts- och yttrandefriheten, eller, som han kallar den ”friheten från att ha åsikter”:
Efter ett skönt och uppfriskande morgondopp satte jag mig för att läsa igenom tidningar och bloggar på nätet. Jag såg då det som f.d. kollegor skrivit om åsiktsfriheten på Migrationsverket här på bloggen.
Tyvärr måste jag säga att åsiktsfriheten är väldigt utbredd, ja faktiskt i det närmaste total, på verket. Inte åsiktsfrihet i meningen ”rätten att ha en åsikt”, utan en total frihet från åsikter. I den mån någon ändå öppet ger uttryck för en åsikt så är den som regel så otroligt politiskt korrekt att det är svårt att avgöra om den är allvarligt menad eller über-ironisk. Tyvärr vågar man inte öppet diskutera det som sker på verket, som t.ex. det oriktiga i att ledningen tvingar anställda att under åratal bryta mot utlänningslagen genom att ge personer utan styrkt, eller ens sannolik, identitet permanent uppehållstillstånd, och att tvinga anställda att frångå, det i lag fastställda, passkravet för vissa grupper. Man diskuterar inte att rättsenheten helt plötsligt gjorde en helomvändning och beordrade alla att följa lagens krav på pass.
Att handläggare och beslutsfattare inte får använda de få och små möjligheter till undantag som finns i verkligt ömmande fall, eftersom dessa beslut då kan användas av biträden i liknande fall pratar man inte om. Man diskuterar inte det faktum att Migrationsverket hade en rättschef som inte hade juridisk examen. Han har det nu, men verkade lång tid utan denna. Detta är dock vad som sker, eller inte sker, i det öppna. Bakom stängda dörrar, mellan skål och vägg, låter det annorlunda. Då pratar man om det förbjudna:
– om somalier som inför en anknytningsutredning begär ut sin asylutredning för att kunna läsa på om sin bakgrund och sin familj
– om irakier som bluffat till sig uppehållstillstånd och nu reser tillbaka på semester, om homosexuella som blivit straighta efter PUT.
– om de unga, vackra afrikanska män som kommer till Sverige för att bo med sina avsevärt mycket äldre svenska hustrur, som de lämnar direkt efter att de fått PUT, varpå kvinnorna åker till Afrika och hämtar nya, unga och vackra män.
– om de nedlåtande skämten om männen på landsbygden som hämtar kvinnor i Thailand.Man ger uttryck för åsikter som skulle få både DO och JO att dregla av glädje. Men allt detta sker inom slutna, väl utvalda kotterier. Utåt tiger man, väl medveten om att takhöjden inom verket är så låg att man knappt får plats att andas. Det som handläggaren skrev på Facebook om ungdomarna i Rinkeby är fullständigt harmlöst, särskilt i jämförelse med vad som sägs i slutna rum varje dag inne på enheterna!
Genom att försöka kväva alla obekväma åsikter har ledningen gödslat för rasistiska, sexistiska och homofoba åsikter. Jag vill för säkerhets skull säga att inte alla hyser såna åsikter, långt ifrån, men tillräckligt många för att det ska vara obehagligt. Jag hör själv till dem som många gånger gett uttryck för de ovan beskrivna åsikterna. Det är inget jag är stolt över, men den frustration man känner måste ut på något sätt. Tyvärr blir det ofta det enkla sättet. Men om detta får man inte prata.
