Klicka på text- och bildrutan för att komma till programmet.
Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju den 18 mars. Monica Saarinen intervjuade Cecilia Wikström (L) om EU:s flyktingpolitik. Varför man envisas med att kalla det ”flyktingpolitik” i rubriken när det trots allt främst handlar om asyl- och migrationspolitik vet jag inte. I texten talar man dock om ”en gemensam asylpolitik”.
Mycket av vad Cecilia Wikström säger, full av entusiasm och tro på sig själv och sitt ”jag”, alltså vad ”jag” tycker och vad ”jag” vill att alla länder ska omfatta, ter sig orealistiskt, verklighetsfrämmande och närmast utopiskt. Men hennes entusiasm och naivt genuina och godhjärtade tro på vad hon själv tycker och känner, är inte att ta fel på. Var och en får lyssna själv och göra sig en egen uppfattning om hennes åsikter och övertygelser och sannolikheten att man i andra länder ska ha samma syn och att hennes ”jag vill”-förslag ska gå igenom.
Vad jag fäste mig mer vid och här vill kommentera är samtalet efter intervjun, när Monica Saarinen talar med Ekots EU-kommentator Susanne Palme, där de båda för övrigt nästan uteslutande kallar dem som kommer till EU för ”flyktingar”… Susanne Palme säger bland annat:
Om man ser på Italien, till exempel, så… de som kommer dit… många söker inte asyl. De som räddas och kommer från Libyen, de är ju oftast ekonomiska migranter. Bland dem finns naturligtvis också många från Eritrea som flyr förtryck och så.
Många söker inte asyl, många vill inte registrera sig utan de vill resa vidare till de länder de hade tänkt sig från början. Nu har ju Italien tvingats lagstifta om hårdare tag, att man ska låsa in, använda tvångsmedel, vilket man inte har fått göra tidigare i Italien. Det här ligger helt i linje med vad kommissionen nu har föreslagit om tuffare tag mot asylsökande. Det är en ganska komplex bild till varför det här inte har fungerat.
Här finner jag det anmärkningsvärt att Susanne Palme, som ju är en kunnig reporter med lång erfarenhet av de här frågorna, inte ger en enda kommentar till detta:
Många söker inte asyl, många vill inte registrera sig utan de vill resa vidare till de länder de hade tänkt sig från början.
Inte ett ord om att EU inte har fri invandring för ekonomiska migranter från Libyen (eller någon annanstans ifrån) och att det då givetvis inte heller är okej att låsa in dem i Italien utan att de bör direktavvisas, det vill säga återsändas till Libyen eller vilket land de försöker emigrera ifrån utan att ha sökt erforderliga inrese-, arbets- och uppehållstillstånd. Det hade räckt med en eller två meningar så att lyssnarna hade fått det klart för sig. Och förstått att många av dem som ständigt i svenska medier talas om som ”flyktingar” i själva verket är just ”ekonomiska migranter”, inte vare sig asylsökande eller flyktingar.
Och ännu en gång önskar jag – som jag gjort i över ett decennium – att svenska journalister i alla medier ska lära sig skillnaderna mellan begreppen asylsökande, flyktingar, ekonomiska och ”bättre liv”-migranter och överhuvudtaget använda en korrekt och enhetlig vokabulär när de rapporterar om migrationsfrågor. Det är svårt att förstå att det ska vara så svårt!
Lästips:
• Finland. President Sauli Niinistö: ”Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd.” – 4 februari 2016
• Frans Timmermans: ”Över hälften av alla asylsökande inom EU har ekonomiska motiv och därmed ingen rätt till asyl.” – 8 augusti 2016.
• Om det gemensamma EU-systemet Etias för reseuppgifter och resetillstånd – 6 februari 2017