Dosa med lock. Firma Karl Fabergé, S:t Petersburg, 1908-1917, verkmästare Henrik Wigström. Diameter 7,4 cm.
Vilken vacker dosa! Och så … praktisk! Men att köpa den för tre miljoner kronor!!?
Tre miljoner kronor är det belopp den här dosan såldes för av Uppsala Auktionskammare. Okej, jag har absolut inget emot att folk som har tjänat eller ärvt en massa pengar gör precis vad de vill med sina pengar. Självklart får den som har råd att lägga tre skattade miljoner på en pytteliten dosa göra det om han/hon vill det. Men för mig är det ofattbart att någon lägger en sådan enorm summa på en liten dosa, 7,4 cm i diameter, hur vacker den än är! För det finns ju så oerhört mycket man skulle kunna göra för en så stor summa, sådant som skulle kunna komma väldigt både en själv och många andra till både nytta och glädje! Att man hellre väljer att köpa en pytteliten dosa med lock som kan stå på ett bord eller en hylla i ett hem är för mig helt obegripligt. Har man förresten en sådan dosa hemma och då och då lyfta upp den, ta av locket, titta på den och känna på den och sedan ställa ner den igen och bara njuta av att äga en så dyr och hantverksmässigt välgjord liten dosa? Vågar man ha en så dyr pryl stående hemma eller lägger man den i ett bankfack? Men om man har den i ett bankfack, vad är då meningen med hela prylen? Att ha en pytteliten pryl som kostat tre miljoner kronor bara liggande i ett bankfack, I mean: what's the point?
Min mormors näverask
Här är en motvikt till Fabergé-dosan. Det är en liten ask (eller ett litet skrin), 9,5 cm x 14,5 cm, tillverkat i näver av en rysk soldat 1943. På insidan av skrinets lock står Minne från Svirfronten 1943 och någonting med svårläsliga ryska bokstäver samt datumet 25.2 43. På locket har initialerna DT sirligt skurits ut och runt om den lilla asken löper ett vackert utskuret mönster av blad och inuti den kan man se det naturliga nävermönstret. Den här lilla asken tillverkades av en rysk krigsfånge (om jag minns historien rätt), som min mormor – Dagmar Tawaststjerna, DT – hade hjälpt på något sätt. Han ville visa sin tacksamhet på något sätt. Den är nu 64 år gammal, inte alls sliten och ett alldeles utsökt hantverk – en ask gjord med kärlek och tacksamhet och skänkt som gåva till min mormor på hennes födelsedag år 1943.
I den här lilla näverasken förvarar jag små saker som ett foto av en finländsk soldat från 1942, ett litet hedersmärke som det står Isänmaan hyväksi (För fosterlandets bästa eller Pro Patria) på, gamla medaljer och gamla mynt och ännu äldre frimärken och lite annat smått och gott. Jag fick asken av min mormor för länge sedan, och jag skulle inte sälja den oavsett vilken belopp som erbjöds mig. Inte för att någon skulle betala några fantasisummor för det här hantverket… Men en vacker dag kommer jag att ge bort den.