Två dikter om utanförskap, oförståendeskap och främlingskap i en svit om åtta dikter om hur det känns för oss/dem att komma till Sverige, att se på landet och människorna som prompt vill kalla oss alla ”svenskar”, också mot vår absoluta vilja att inte kallas något vi inte är.

Kanske ger Mummelförlaget ut dikterna (dessa och många andra) av den här författaren, som är en av de ytterst få som någonsin fått mig att tycka om, känna och förstå dikter!

I Jerusalem V

Jag levde bredvid
livet
som många
i Jerusalem
Blev byråkrat

Jag minns att
jag vandrade i
korridorer

Det var viktigt
att dörrarna var stängda

Någon gång mötte
jag en like
Ivrigt prasslade vi
med papper
som innehöll människoöden

Att sluta ett öde
till sitt hjärta
var tjänstefel

Tjänsterätt var
att stänga dörren

——————–

I Jerusalem VII

I Jerusalem är
orättvisa annorstädes
något oerhört

Listor och marscher
är långa
ropen höga och gälla

Barnen och gamla
förgiftade unga
passeras utan en blick

–      en pingst styckas en kvinna av någon
som tröttnat på trädgårdsarbete –

Men orättvisa annorstädes
är något
oerhört

——————–

© Denna blogg.