Det kommer många mejl. Det här kom från en bloggläsare, som jag här kallar Ingbritt (vilket hon inte alls heter ”på riktigt”). Ingbritts text är välformulerad, väl genomtänkt, rak, seriös och tydlig:
Det är förödande att politiker och journalister inte verkar lyssna på vad vi i befolkningen säger utan avfärdar oss som rasister, främlingsfientliga hatare eller i bästa fall som oupplysta och bakåtsträvande dumfånar. Och det är förödande att en stor del av befolkningen inte vågar säga vad de tänker i ett land som av politikerna sägs vara en humanitär stormakt. I min värld är en rasist en människa som till exempel angriper eller diskriminerar en annan människa på grund av hennes hudfärg. Man är inte rasist för att man med rätta kritiserar exempelvis asylbedrägerier.
Det har gått väldigt långt när man inte ”får” säga (utan att naglas vid någon offentlig skampåle) att Sverige ska ge asyl till människor som har rätt till det, men inte till någon annan. Vad är det för rasistiskt med det? Det handlar ju bara om att alla ska behandlas lika inför lagen. Det handlar också om att vara varsam med skattepengar och att ha koll på vilka som släpps in i landet så att både den egna befolkningen och Sveriges grannländers befolkning kan känna sig trygga med att myndigheterna inte släpper in människor i landet med exempelvis avsikt att begå terrorbrott.
Jag har alltid röstat på något av allianspartierna, oftast Moderaterna, men är mycket besviken på deras politik. Visst var det bra med jobbskatteavdragen, men något mer borde de ha kunnat åstadkomma under åtta år vid makten. Försvaret är nedrustat, vilket är en stor trygghetsförlust för oss alla i Sverige och närområdet. Situationen i skolan är katastrofal. Sjukvården går på knäna (barnmorskor rapporterar om att de inte längre kan garantera säkra förlossningar och cancerläkare om att de bästa cancerbehandlingarna inte längre kan ges). Barngrupperna i förskolan är stora och det rapporteras om att ett stort antal barn och ungdomar mår psykiskt dåligt. Gamla (de som ju faktiskt en gång byggde upp vår välfärd) får inte plats i äldreboende och de som har hemtjänst får i bästa fall rätt att duscha någon gång i veckan. Det finns bara ett område som får kosta precis hur mycket pengar som helst och där kostnaderna inte får ifrågasättas, och det är asylinvandringen. Detta trots att det rapporteras om stora brister i systemet och omfattande bedrägerier. Vari ligger det rasistiska i att påtala det orimliga i detta?
Den politiskt korrekta åsiktskorridoren har blivit så smal att i stort sett alla trampar utanför den. Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land att leva i. Jag vill att sjuka ska få vård och att barn ska få en bra utbildning. Inte minst vill jag att Sverige ska fortsätta att vara ett land där individens fri- och rättigheter respekteras.
Jag är också rädd för IS, som personen som skrivit till dig och som citeras i bloggen den 5 mars. Läs nu inte in att jag skriver att alla muslimer är jihadister, för det skriver jag inte och det anser jag inte. Naturligtvis finns många bra människor som är muslimer, en del av dem har sökt sig till denna del av världen just för att deras barn ska få leva i en värld där mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Men jag är rädd för de fanatiker som finns och jag får gåshud när jag hör talas om att det finns stadsdelar i svenska städer där man inte vågar julpynta med kristna symboler av rädsla för IS-sympatisörer. Det har blivit modernt att använda begreppet ”spyr på” om något man ogillar. Jag tycker att det låter lite vulgärt, men nu skulle jag faktiskt vilja använda det. Jag ”spyr på” personer som Anna Kinberg Batra som anger att IS-krigare inte bara är förövare utan också offer. Jag som röstat på Moderaterna tidigare kommer inte att göra det igen så länge de har en partiledare som uttalar sig så. Jag kan inte stötta en sådan politik, en sådan naiv dumhet som faktiskt blir ren och skär ondska. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska rösta på. Sverigedemokraterna vill jag absolut inte stödja. Det slutar nog med att jag protesterar genom att inte rösta alls.
Det är inte rasism att inte vilja leva i ett land där man i den naiva välviljans namn godtar företeelser som att kvinnor får sitta bakom skärmar i klassrummet eller att man i offentliga badhus idkar könsapartheid med särskilda badtider för kvinnor. Jag undrar bara var de annars så högljudda feministerna är när sådana missförhållanden kommer i dagen.
Jag känner ingen som inte ser problemen med migrationspolitiken och alla känner sig lika maktlösa. Det är inga rasister jag umgås med utan helt vanliga, empatiska människor. De vill, liksom jag, att människor som flyr risken att dödas eller torteras ska kunna få en fristad i Sverige, men inte att vi ska ha fri invandring utan krav på att ens styrka vem man är eller vad man har för planer med sin vistelse i Sverige. Alla är vi oroliga för att politiker och journalister i en ohelig allians ska köra vårt land i botten.
Vi har många gånger diskuterat allt från exempelvis risken för att Sverige används som terroristers port till västvärlden till detta med att skattebetalarna ska stå för sjukvård och kraftigt subventionerad tandvård åt så kallade ”papperslösa”, alltså människor som inte har rätt att vistas i landet. Vi ser ingen rim och reson i det hela, men vi vet inte vad vi ska göra för att få skutan att vända. Vi undrar hur det ska gå ihop. Hur ska man få fram bostäder och jobb åt hundratusentals nya invånare? Hur ska sjukhus, skolor och andra institutioner få det att gå ihop? Det saknas redan idag allt från barnmorskor och läkare till socialsekreterare och domare. Och även om det hade funnits ett överskott av personer i dessa och många fler bristyrken, så måste det ju finnas pengar att anställa dem för, vilket innebär att det också måste till fler jobb i det privata näringslivet. Fler låglönejobb är knappast en väg framåt. Det talas lyriskt om RUT, men de flesta jag känner vill städa själva. Om vi letar efter städhjälp så är det främst åt sjuka och orkeslösa föräldrar/svärföräldrar och det är av lätt insedda skäl viktigt att personen vi i så fall anlitar talar svenska. Det finns inget rasistiskt i det.
Folkpartiet dammar ju av sitt krav på kunskaper i svenska språket för medborgarskap så fort opinionssiffrorna viker. Och med de satsningar som görs på SFI tycker jag det är märkligt att inte fler lär sig tillräckligt bra svenska för att klara sig i samhället. Jag inser förstås att det finns människor som av skäl som mycket hög ålder eller vissa allvarliga psykiska funktionshinder inte kan lära sig ett nytt språk. Men med de resurser som står till buds borde det faktiskt inte vara så många andra som efter åratal i Sverige inte lär sig språket tillräckligt bra för att kunna hälsa på grannen och prata om vädret eller klara av en vanlig myndighets- eller läkarkontakt utan tolkhjälp. Det ligger inget rasistiskt i att påtala det. Lika lite som att det är rasistiskt att tycka att det är oförskämt av asylsökande som får en fristad i vårt land att klaga på att de får bo ute i obygden. Och naturligtvis smyger sig tanken fram; människor som inte kan bo ens tillfälligt i den jämtländska landsbygden har kanske inte flytt från så särdeles allvarligt förtryck? För då gnäller man kanske normalt sett inte över att det är långt till stan? Men observera; jag säger inte att alla som söker asyl ljuger.
I de rödgrönas förslag för en bättre integrationspolitik nyligen nämndes civilsamhällets roll. Jag skulle gärna ta av min fritid för att hjälpa människor som på riktig grund har beviljats asyl att orientera sig i samhället. Jag skulle kunna hjälpa till att träna språket, visa dem runt i deras nya hembygd, berätta om var vårdcentralen och skolorna ligger, var det är bra att handla, visa dem sevärdheter som fornminnen och vårt lokala museum, ta med dem till middagar med grannar och vänner. Men när jag då vet att en stor del av de som påstår sig behöva asyl har ljugit tjänstemännen på Migrationsverket rakt upp i ansiktet och det då finns stor risk för att just ”min” adept har ljugit så skulle jag känna mig lurad och ovillig att hjälpa till. Det räcker med att jag måste betala skatt till migrationshaveriet, jag vill inte bidra med min tid och mitt engagemang också.
Som jag ser det så saknar många journalister och politiker såväl mod som integritet. De för fram den åsikt som ger dem pluspoäng idag. Fram till ungefär nu har det givit applåder och de har blivit dunkade uppmuntrande i ryggen om de har framställt allt som rasism, såväl riktig rasism (som jag ju alltså anser är helt förkastlig) som kritik mot migrationshaveriet. Många har säkert förstått att det finns en mängd problem, så kallade ”utmaningar”, men för att slippa debattera med Sverigedemokraterna och komma med egna förslag, så har man lämnat walk over i dessa för framtiden oerhört viktiga frågor. Nu verkar det som om folkopinionen inte längre tiger still och vi kan se att vissa politiker och journalister har börjat komma med utspel i migrationsfrågan. Jag tänker ibland att det kanske finns en risk att dessa ryggradslösa politiker och journalister, för att fortsätta bli kliade på ryggen och behålla sin sociala status, springer för långt åt andra hållet när mobben har vänt. Vi ser ju exempel på att det börjar bli politiskt korrekt att kollektivt skuldbelägga judar för att de blir förföljda. Jag vet inte, men jag tycker att frågan är värd att ställas. Inför nästa val kommer väl politikerna att ha fattat att de måste komma med riktiga argument för att möta såväl sina väljare som sina politiska motståndare (Sverigedemokraterna) och vem vet vad som är politiskt korrekt då.
Jag kan inte se att något av det jag har skrivit är rasistiskt, eller ens kontroversiellt, men eftersom det är väldigt lätt att trampa snett och bli missförstådd när man skriver om dessa frågor så kanske jag har skrivit något som kan missuppfattas. Då kan jag bara be att du läser med välvilliga ögon.
Kommentar: Var och en får läsa, ta till sig, förstå, hålla med, inte alls tycka lika – kort sagt så får var och en självklart ha precis vilka åsikter man vill om ”Ingbritts” text. Det är hennes tankar och syn på saker och ting.